Inte bara för att hela 44 personer, varav tre dussin körsångare i olika åldrar, trängs på Ebenesers scen. Vad bautaensemblen bjuder på är inget annat än en känslomässigt fullödig ljudresa, där det mörka, tunga och ruffiga samkörs med det sakralt högstämda på ett sätt som får gåshuden att må alldeles förträffligt.
Musikaliskt valsar Valsaland, vars instrumentalsektion utgörs av två gitarrer, bas, trummor, cello och tre tvärflöjter, runt i den drömskt storslagna postrockvärld som de senaste decennierna dominerats av akter som isländska Sigur Rós och kanadensiska Godspeed You Black Emperor. Inte rasande originellt, men ytterst välspelat och njutbart, och även om låtarna ibland kan te sig förvillande lika, tillredda av samma grundingredienser i olika doseringar, blir resultatet aldrig enahanda.
Här finns en myriad av stämningar och uttryck, från det funkigt snabba till det folktonsfärgade, det shoegazing-mullrande, det tungt metal-riffande och halsbrytande snirkliga, utan att det hela någonsin urartar till plågsamma duktighetsuppvisningar.
Ofta börjar låtarna lugnt, med cello, gitarrer, flöjter och röster i lyriskt samspel, för att snart stegra till mäktiga crescendon, där ensemblen rör sig som en insatsstyrka med flöjterna tjutande som larmsirener, och därefter hamna i ett mer inåtvänt, orosmättat tillstånd, med instrumentklangerna som mörka åskfyllda moln över vilka rösterna cirklar som fåglar, högre och högre upp mot solen.
Ibland befinner vi oss på en ödesmättad färd genom ett dramatiskt, kuperat landskap – litet som Bo Hanssons ”Sagan om ringen”-musik från tidigt 70-tal. Här finns också mer avskalade, naket rytmiska och vaggviseaktigt valsande, ögonblick då kören med sina olika sektioner verkligen kommer till sin rätt.
Belysningen, inte sällan i isande blått och varmt rosa, är suggestiv och ljudet, Ebenesers akilleshäl, är denna gång klart godkänt.
Konventionella sångtexter saknas nästan helt; de vokala insatserna är antingen av det ordlösa slaget eller baserade på ett fåtal suggestivt upprepade fraser, och i finallåten turas några körmedlemmar i olika åldrar och av olika kön om att gå fram till mikrofonen och sjunga frasen ”Lilla vän jag vill bo i en husvagn”, som sedan upprepas av kören och, när tempot och tyngden ökat, även av publiken.
Så landar kvällen, i den till kultursal sedan länge omvandlade kyrksalen, i något som kan liknas vid ett sekulärt väckelsemöte, och den hyfsat stora och åldersmässigt varierade publiken förefaller närmast andaktsfull. Själv kan jag bara buga mig inför detta konstnärligt lyckade sätt att kuppa in postrockig stökighet i den ibland litet väl städade körvärlden. Mer sånt, tack!