Det har knappast undgått någon att årets Nobelpristagare i litteratur är ett kontroversiellt val. Kritiken har bland annat handlat om att Mo Yan hjälpt till att för hand kopiera Maos Tal om konsten, det som innebar startskottet för förtrycket av konsten och det fria ordet i Kina. Misstänksamheten bottnar också i att Mo Yan är vice ordförande i det kinesiska författarförbundet och därmed, enligt vissa, att betrakta som en medlöpare till det kinesiska kommunistpartiet.
Men frågan är då hur stora krav det går att ställa på en författare verksam i Kina, med tanke på risken för repressalier. Som medborgare i en västlig demokrati är det lätt att glömma vilket svårhanterligt dilemma en författare i en diktatur har att brottas med. Mo Yan själv har sagt att de som kritiserar honom inte kan ha läst hans böcker. Och visst finns både partikritik och maktkritik i hans verk. Vitlöksballaderna handlar exempelvis om kampen mellan svikna bönder och partifunktionärer som mest av allt är korrumperade. Det senare kan även sägas om Ximen Nao och hans sju liv som nyligen släppts på svenska. Mo Yan återkommer här till Gaomi härad och sin hemtrakt i provinsen Shandong som följt honom genom författarskapet.
Handlingen löper under ett halvt sekel, från revolutionsyran 1949-1950 fram till det nya millenniet. I centrum står den forne godsägaren Ximen Nao, som mördats efter revolutionen. Underjordens härskare kung Yama inser så småningom att avrättningen, som de oresonliga revolutionärerna genomfört, är orättvis. Därför låter han Ximen Nao återfödas, först som åsna, sen som tjur, gris, hund, apa och så slutligen som människa i ett nytt millennium som eventuellt innebär nya möjligheter för en hårt arbetande person.
Genom ett stort persongalleri, som inte är alldeles enkelt att hålla reda på, låter Mo Yan historiens politiska förändringar passera revy. Från jordreformer och kooperativiseringsrörelser, till folkkommuner, kulturrevolutioner och grisuppfödningskampanjer, för att slutligen landa i en tid när åtskilliga kineser kör BMW och Mercedes.
Ximen Nao hamnar gång på gång och i olika skepnader hos sin forna fosterson och dräng som dessutom tagit över en av hans hustrur. Lan Lian, som mannen heter, är en envis människa som trots påtryckningar hårdnackat kämpar emot kollektivet i egenskap av fribonde. Berättelsen är på samma gång komisk, burleskt erotisk och tragisk. Starkast är bilderna av lidandet, grymheten hos partifunktionärer som i skydd av idealismens fana bedriver förtryck på grund av girighet och egenintresse.
Som roman betraktad känns boken ojämn. Beskrivningar och bilder är stundtals lysande och träffande, för att andra gånger glida ut i ymniga förvecklingar och metalitterära grepp som i alla fall ur ett västerländskt perspektiv känns slitna. Trots de drygt 630 sidorna framstår de sista kapitlen av boken något rumphuggna. På sätt och vis är det också just där, nära nutiden, som det hade varit mest intressant att höra vad Mo Yan har att säga. Behållningen är berättarglädjen, de färgstarka karaktärerna och inblicken i den kinesiska 1900-talshistorien.
Många lär spetsa öronen i samband med Mo Yans tal vid prisutdelningen. Vad han säger - eller inte säger - framöver lär bli avgörande för svaret på frågan om Svenska Akademin den här gången gjort bort sig eller trots allt fattat ett klokt beslut. Klart är hursomhelst att Nobelkommittén hittat en pristagare som inte lär glömmas i första taget.