Man kan prata om boken och fläkta sig med den på samma gång. Den är kärnfull, behärskad och okomplicerad, präglad av elegans, allvar och fredlig uppriktighet, och kvarlämnar en tacksam känsla av att få ha tagit del av något - fint.
Böcker av detta slag har med åren blivit något av Niklas Rådströms specialitet. Han är en trägen arbetare i vingården, ovanligt produktiv och inte främmande för någon litterär disciplin, men den lyriska strupen tycks ha snörpt ihop sig på sistone, och istället för diktsamlingar ger han med jämna mellanrum ifrån sig fint polerade prosaböcker av mindre omfång, som för att underhålla det koncentrerade formatet, och få utlopp för den lyriska andhämtningen under det ansträngande arbetet med film- och teatermanuskript och större romanverk. Jag tänker exempelvis på Gästen, om mötet mellan HC Andersen och Charles Dickens, och Absint, som handlar om en upphittad blåmesunge, och som är besläktad med en av de "finaste" böcker den svenska litteraturen äger, nämligen Samtal med en nötväcka av Björn von Rosen.
Stig., minnesboken över vännen Stig Claesson, är ytterligare en bok av den sorten; ett personligt och ömsint vänporträtt och därtill en liten försvarsskrift på 163 sidor att hålla upp mot alla grimaserande ansikten - i synnerhet skrivande kollegor - som vill reducera Slas till en karikatyr och en "skön snubbe", ett söderoriginal med stukad keps och ostadig gång, som spottade ur sig alldeles för många böcker och slarviga teckningar. När Stig Claesson gått bort ringde en reporter till Niklas Rådström och ville veta vad Stig betytt för honom. Svaret dröjde, det blev en avskalad och varm bok som jag håller som en av Niklas Rådströms främsta.
Niklas Rådströms pappa, författaren Pär Rådström, stack från hemmet när sonen var ett år, och kom egentligen aldrig tillbaka. I de konstnärskretsar där han rörde sig ingick Stig Claesson, om än i egenskap av udda fågel. Pär Rådström dog i unga år, han var inte ens 40, så man kan väl tänka sig att Niklas Rådström, när han så småningom kom att anträda samma yrkesbana som sin far och i olika sammanhang stötte ihop med Stig Claesson, utvecklade en särskild relation till honom, och kom att se honom som något av en fadersgestalt.
Fast fadersgestalt är ett ord som Niklas Rådström aktar sig för att använda. "Kanske hade jag någon föreställning om att så som pappa då varit med Stig och andra i stället för att vara med mig, så kunde jag umgås med Stig nu när sedan många år möjligheten att vara med pappa inte längre fanns. Och det fortsatte att finnas där som en definierande spänning i klangbotten". Att kalla honom fadersgestalt vore en grov och sentimentaliserande förenkling; snarare är han kollega och vän och på sin höjd - mentor, som då och då driver bort i ett rus, varpå den unge författaren drar sig undan från den äldre, oförstående inför dennes romantiserade inställning till missbruket. Hur såg Stig Claesson på Niklas Rådström, i vilken mån utgjorde sonen en kompensation för den trevande, aldrig fullbordade vänskapen med hans far? Det får vi aldrig veta.
De äter lunch på regelbundna tider - endast dödsattest räknas som giltig frånvaroorsak vid dessa tillfällen - och med samma regelbundenhet låter de ökenvinden hetta upp deras kroppar i bastun på hotell Reisen i Gamla stan, där de ostörda samtalar om skapandets villkor och hur lika människor trots allt är över hela världen: "Överallt i världen finns människor som är skraja för kalla bad" konstaterar Stig efter att ha lyssnat på några afrikanska affärsmän som under höga skrik doppat sig i hotellets kallvattensbassäng. Pregnanta och skenbart enkla formuleringar av det slaget kännetecknar Stig Claessons stil - oavsett om han tecknar ett porträtt med en penna eller om han knackar ner det med skrivmaskinen. I sin bok gör Niklas Rådström flera försök att skildra sin vän, att ringa in och förstå honom. Den gestalt som framträder är en ständigt nyfiken, hårt arbetande konstnär, som hade för vana att ständigt betrakta tillvaron litet från sidan. Han kunde vara arrogant och avvisande, och hans produktion lika hög som ojämn. Men hans frihetslängtan var stor samtidigt som han ständigt arbetade och vännen håller hans flit högt i ära, och detta med den heliga plikten inför arbetet, att inte sitta och vänta på inspiration - det är bara för amatörer - utan att stiga upp som en bonde och fullfölja sitt pensum, oförtrutet och envist, är lärdomar som varit av väsentlig betydelse för Niklas Rådströms eget skapande. Att tacka sin vän med en fin bok av det här slaget är det minsta han kan göra. Stig kan känna sig hedrad i sin himmel.