En konstbiennal växer fram

Det är många besökare som vänder i dörren in till Konstens hus i Luleå just nu. I röran som råder kan det vara svårt att förstå att man som besökare är välkommen in för att se en konstutställning växa fram. Där inne skapas nya rum, väggar målas och i husets alla hörn pågår aktiviteter. Mitt på golvet står en gigantisk öppnad trälåda innehållande Tony Craggs skulptur Pothole. Ser ut att vara skapad i gummi, mjukt välvd till formen. I själva verket är den gjuten i brons. Med Cragg vet man aldrig så noga. Han har skapat sina minst sagt underfundiga skulpturer i en massa olika material genom åren, ständigt undersökande förmågan och egenskaperna. Tony Cragg, berömd så det förslår, vinnare av Turnerpriset och utställd i de mest prestigefyllda sammanhangen över hela världen, dessutom professor vid konstakademien i Berlin, kommer inte personligen till Luleå. Hans skulptur finns på plats tack vare Umeå-galleristen Stefan Andersson som ingår i urvalsjuryn för biennalen och som har inte mindre än två Cragg-skulpturer i sin skulpturpark vid Umedalens gamla sjukhus. Att en del av den stora konstvärlden just nu befinner sig i Luleå står utom allt tvivel. Temat är natur och industri, något som tycks ha lockat många att söka sig till biennalen. Simon Leung, som 2003 ställde ut på Venedigbiennalen, har just anlänt till Konstens hus från sitt hem i Los Angeles och har börjat bygga sin installation på ett upphöjt podium vid ingången. Så småningom ska det bli en scen ur en opera, sånger från Los Angeles till människorna i Luleå, ett samarbete som involverar både tonsättare och trädgårdsodlare ute i det kommunala växthuset i Björsbyn. Sopor från Zambia I en annan del av Konstens hus stora utställningsrum sitter Mwenya Chanda tillsammans med assistenten Charlie Chanda från Zambia och bygger en toalettstol till installationen Recycle booth. I säckar har de tagit med sig sopor hemifrån och på plats i Luleå ska de nu samla lite mer till sitt verk. Som många av konstnärerna på sommarbiennalen har Mwenya Chanda en bakgrund som målare, men numer låter han ämnet välja uttrycksform.  ? Det är inte särskilt ?afrikanskt? att arbeta med installationer. Konstscenen i Zambia är fortfarande mycket traditionell, men just nu förändras mycket. Det gäller för övrigt också andra konstformer, inte minst inom musiken händer det mycket. Olika uttryck blandas över hela världen, som genom tekniken blivit mer tillgänglig. Mwenya Chanda tillhör en konstnärsgrupp i hemlandet och ämnet natur och industri passade honom bra. I många år har han iakttagit och skapat konst kring den industrialiserade världens enorma sopproblem.  ? Särskilt matindustrin ger upphov till stora sopberg. Mycket av den mat vi äter är förpackad och ju mer vi äter desto större blir sopberget. Tanken att vi kan återvinna material tycks inte ha slagit rot, särskilt inte i Zambia. Vi skövlar vår skog för att få tillgång till papper, vi måste äta varje dag, men frågan är vart det ska sluta. Som en provocerande tanke bygger han nu en toalettstol som han kommer att fylla med godis från Zambia.  ? Jag vill helt enkelt skapa en diskussion om problemet, väcka frågan och visa på kretsloppet. Det är ju så här det ser ut. Trådskulpturer I Konstens hus lilla galleri råder lugnet och tystnaden. Där inne står konstnären Slawomir Brzoska från Polen och drar tunna trådar i olika formationer från vägg till tak. På en vägg intill har han skapat siluetten av en get, ett slags altare i svag belysning. Verket heter Tabernaculum och är en hyllning till minnet av världens nomadiserade folk. I över tio år nu har han byggt sina stora trådskulpturer, olika till form och innebörd.  ? Det var mitt intresse för ytor och mellanrum som ledde mig in på det här, förklarar Slawomir Brzoska, som bland annat inspirerats av många resor till Asien och Japan. Efter varje utställning rullar han ihop trådarna till ett nystan i vars kärna han placerar ett foto av skulpturen som en gång var. En bild som kan ses nästan som i en kikare med hjälp av belysning.  ? Det tar lång tid att skapa mina skulpturer som består av flera kilometer lång tråd. Jag får gå långt varje gång, men jag upplever det hela nästan som en meditation. Det är väldigt avkopplande. Kolonilott för stadsbor En bit bortom regnet denna dag har lokaltrafiken placerat en av sina bussar i dammen utanför Norrbottens museum. Där står den nu i väntan på sex ton jord som ska placeras på taket. På denna jord ska sedan den holländska konstnären Annechien Meier bygga en kolonilott för stadsbor.  ? Det ska bli mycket grönsaker, men också blommor och buskar, säger Annechien Meier och hukar i regnet. Hon är utbildad vid konstakademien i Haag och började sin bana som målare, med särskilt intresse för porträtt. Men arbetsprocessen i ateljén räckte inte. När verket var utställt så var processen över för hennes del och hon sökte sig vidare, ville få människor att bli delaktiga i hennes konst.  ? Jag provade på flera olika saker, men när jag hittade fram till naturen kändes det plötsligt rätt, säger Annichen Meier. Mobila trädgårdar Hon har byggt koloniträdgårdar på många platser. I Chile odlade hon upp en torr bit jord och placerade bänkar och små hus i grönskan. I Belgien lät hon bygga mobila små trädgårdar. En av dem kom att hamna på en skolgård.  ? När jag kom tillbaka efter ett år fick jag höra att man hade infört trädgårdsskötsel på schemat och då kände jag att jag lyckats med mitt arbete.  ? Olika platser kräver olika uttryck, men i grunden tycker jag att idén om att odla är bra. Vi lever i städer utan större kontakt med jorden och naturen och jag vill återskapa den kontakten eftersom jag tror att den är viktig för oss människor. Den påminner oss om något väsentligt och jag vill att konsten ska vara viktig, inte bara något man går och ser på ett galleri. Fotnot: I kväll presenteras samtliga konstnärer med bildvisning på Norrbottens museum.