Under renässansen diskuterades livligt om vilken konstart som var den sannaste, måleriet eller skulpturen. För fauvisterna, i början av 1900-talet, med Matisse i spetsen, gällde frågan om det var färgen eller formen som var det viktigaste i måleriet. Matisseeleven Tor Bjurström som undervisade göteborgskoloristerna på Valands konstskola under 1930-talet hävdade att det var färgen. Bjurströms elev Ivan Ivarsson uttryckte det så här: "Ty att måla är främst att dikta och återge i färg. Spelar inte färgen första rollen kan det visserligen vara konst, men inte måleri".
I samma anda förfäktas att det är skillnad på konstnärer och målare. I förlängningen av det resonemanget utverkas dispens för brister i form och komposition.
En annan utsträckning är resonemanget om att känslan i linjen, nerven som det brukar heta, anses vara sannare i den osäkra - än den säkra linjen. Sådana ståndpunkter är naturligtvis en tröst för de valhänta, de som aldrig fick ordning på uppteckning och gestaltning. Färgerna blir i stället ett självändamål, och visst, kan man nöja sig med det. Precis som man kan nöja sig med svartvit stumfilm eller ljudupptagningar på fonografers vaxrullar. Matisse skrev i sina anteckningar 1908 att "en målning skall vara som en bra fåtölj i vilken man kan vila från kroppslig trötthet". Det må så vara, men själv hävdar jag för att vilan skall bli riktigt komfortabel krävs dock att fåtöljen har en någorlunda ergonomisk form, en skön stoppning och en behaglig textur. Det är det ena. Å andra sidan kan man ju fundera över vad färgerna skall förmedla. Är det behaglig vila, sittkomfort och förströelse? Är uppdraget att skapa bilder renons på komplikation? Poeten Elmer Diktonius har reflekterat över detta och skrev "Om konstens mening vore att bedöva, att få oss att glömma livet, så vore ett hammarslag i skallen den enklaste och bästa konsten". När konsten slutar överraska och blir enbart tilltalande, behagfulla stilgrepp, var hamnar den då, i underhållningsbranschen?
Den här typen av tankar går igenom mitt huvud när jag ser Eva Källmans måleri på Galleri Skåda. Intrycket blir att för Källman är det enbart färgen som räknas. Hon är en kolorist som stundtals har en utsökt färgkänsla, men det känns ändå som att det är en konst som går på tomgång. Hon förvaltar sitt varumärke. Det är i stort sett samma bilder som visas i utställning efter utställning. Naivt upptecknade, eller rättare sagt målade symboler för barn med hopprep, segelbåtar och fåglar som befinner sig i ett evigt koloristiskt sommarlov där inga av livets förvecklingar annat än möjligen ett regnmoln förmörkar idyllerna.
Det är trist att konstatera att jag, innan jag stiger in i galleriet, redan vet vad jag kommer att få se, men det är kluvet som sagts. Trots allt gillar jag färgkombinationerna.