På framsidan till Björn Runeborgs roman om mordet på Anna Lindh finns en stor Morakniv med blänkande egg. Det har kanske ansetts lämpligt eftersom bokens tema är mord och hämnd, men det känns respektlöst och klumpigt mot efterlevande och anhöriga. Särskilt som det bara är nio år sedan tragedin inträffade.
Hur som helst har Runeborg valt att använda den gamla Orestesmyten för att gestalta det nationella trauma som slutet för Anna Lindh innebar för det svenska folket. I grekisk mytologi hämnades Orestes sin far Agamemnons död genom att döda sin mor Klytaimestra och hennes älskare Aigisthos som i sin tur mördat fadern.
Runeborg placerar rakt av de gamla gudarna i 2003 års Stockholm och det med en stilistiskt jordnära vardagsrealism som kolliderar med det mytologiska stoffet. Det här skapar både komik och knarrande missljud. Orestes, som för övrigt pluggar på Handels, bor tillsammans med sin kompis Pyla i en lägenhet på Jungfrugatan. Klytaimestra arbetar på ett socialkontor och lever tillsammans med älskaren Aigisthos i Köping. Orestes vill inte gärna hämnas sin far utan kämpar emot, men mordet på Anna Lindh får i alla fall hämndtanken att vakna i honom.
Kopplingarna mellan den grekiska myten och ett nutida Sverige känns sökta, delvis för att Runeborg inte lyckas skapa fungerande karaktärer av gudarna. Men behållningen med boken är ändå just de perspektiv som öppnas genom den antika gudasagan. Mordet på en offentlig person, och särskilt om det är en älskad och uppskattad människa som Anna Lindh, får ofta hat- och hämndtankar att väckas i var och en av oss. På det viset lever Orestes kvar som psykologisk instinkt än i dag. Visserligen lever vi numera i en demokrati styrd av utbyggd juridik och tror oss dessutom gärna ha blivit mer civiliserade än vi en gång var. Det instinkten säger oss är sällan det vi egentligen tycker är det rätta att göra. Men under kostymer och välstrukna skjortor finns ändå samma gamla drivkrafter och primitivitet i oss som hos gudarna i den gamla grekiska mytologin. I den meningen är Orestesmyten och dess frågeställningar eviga.
Om berättelsen lyckats gripa tag på ett djupare sätt hade kanske gnisslet mellan det antika- och nutida planet varit mindre störande. I stället för att ryckas med sitter jag istället mest och irriterar mig på hur byggställningen lyser igenom romankonstruktionen.