En klockren fullträff mitt i samtiden

TEATER Var är alla? Av: Mirja Unge Regi: Jenny Andreasson I rollerna: Julia Högberg, Maria Sundbom, Filip Tallhamn och Gustav Deinoff Scenografi och kostym: Marie Olsson Ljus: Erik Berglund Riksteatern Skolföreställning i Haparanda Hon jobbar där på macken som också är vägkrog i en håla någonstans i Sverige, där någon har flyttat och kommit tillbaka, någon fortfarande bor hemma på gården och där någon fått jobb med rätt till pension och karens. Ute faller regnet i den svarta kvällen och i lysrörens blåa sken utspelas ett gastkramande drama. Huvudpersoner är fyra ungdomar, två flickor och två unga killar, som får symbolisera ett helt samhälles leda och frustration. Tessan, byns snygging, har ett rykte om sig att ha varit med alla. Benne, tjejen som inte riktigt är som en tjej ska vara, bor kvar på gården hemma hos farsan, kör moppe och går klädd som det kommer sig. Båda bär de på en skam; Tessan för sitt rykte och det hon har varit med om, Benne för sin töntiga ensamhet. För ett år sedan hände något där under lysrören på macken. Tessan blev våldtagen av Alex och David och Benne tittade på, men gjorde inget. Eller var det så enkelt? Var är alla? är Mirja Unges debutpjäs och som den uppmärksammade författare hon är efter böcker som Det var ur munnarna orden kom, Järnnätter och Motsols har förväntningarna varit höga. Unge infriar dem med råge och bjuder sin vana trogen på ett starkt drama med många nyanser. Dessutom visar hon att hon har imponerande koll på livet i ett mindre samhälle, något som också går igen i språket. Här behöver inga skådespelare låtsas prata dialekt ? dialekten finns inskriven direkt i replikerna, mer som ett särskilt och mycket konsekvent sätt att tala på. Regissören Jenny Andreasson har valt en omvänd tidsordning för pjäsen och lagt det som hände för ett år sedan först, vilket skapar både större komplikation och djupare förståelse. Ett år senare möts Tessan och Benne igen där på macken. Inte för att de är kompisar, men i ett litet samhälle känner alla varandra på något sätt. Där glöms inte heller något och skulle något mot förmodan glömmas finns det alltid någon som kan hjälpa en att komma ihåg. Bådas minnesbilder från den där kvällen är diffusa, ingen av dem fattar egentligen vad som hände, även om båda har fått tydliga sår. Ensemblen är ung ? en av rollerna spelas av Filip Tallhamn som i våras gick ut Teaterhögskolan i Luleå ? och vid insläppet till skolföreställningen i Haparanda är det svårt att skilja skåde-spelarna från gymnasieeleverna i publiken. Det bryter distansen ordentligt och skapar en nästan kuslig närhet. Mirja Unge frilägger med några snabba snitt problematiken att flickor fostras till lyhördhet och tjänstvillighet mot omgivningens behov, oavsett om det går ut över dem själva. Någon annan måste alltid bli nöjd och lite ont måste man kunna ta. Och var går gränsen för våldtäkt och har man egentligen rätt att säga nej när man ville från början? Frågan är bara vad pojkar uppfostras till, vilka svek de utsätts för när de hänvisas till överlevnad i grupp, utan språk men med god tillgång till traditionella manliga attribut där spriten kommer på första plats. Var är alla? ställer uppfordrande frågor, kryper under skinnet. En klockren fullträff som ligger helt rätt i tiden. Så kan teater också vara, som sagt var. Fotnot: Var är alla? spelas i kväll i Luleå.

En klockren fullträff mitt i samtiden

Det är inte utan att man tänker på Hoppers bild, den med alla kändisarna i en upplyst amerikansk diner en mörk natt. Men i scenografen Marie Olssons glasbur i Riksteaterns pjäs Var är alla? trängs ingen runt disken med godiset och kaffekannorna i glas. Där står en ensam flicka.