En kärlekshistoria om en pappa

Men desto fler tycks hon ha gjort gott. När det är dags för henne att framträda på Luleås litterära scen Kontext, slås publikrekord. Det blir lapp på luckan och många som väntar på att kanske bli insläppta i sista minuten. Åsa Linderborg är historiker och disputerade för några år sedan med en avhandling om socialdemokraternas auktoritära traditioner. Numer är hon stridbar kulturskribent på Aftonbladet. Men den bok hon skrivit om sin uppväxt tillsammans med sin pappa Leif i ett miljonprogramområde i Västerås är en slags kärlekshistoria som av flera recensenter redan utnämnts till en klassisk barndomsskildring. Sov utan lakan
Med ett avklarnat språk berättar hon detaljrikt om livet som dotter till härdarmästare Leif Andersson i den välstädade lägenheten dit sällan någon kom på besök och där far och dotter sov i sängar utan lakan. - Nej, pappa och jag hade inga lakan, men varje kväll somnade jag mot hans axel med hans tumme i min hand. Man kan ju fundera över vad som är viktigast - närheten eller lakanen, säger Åsa Linderborg, som trots sitt komplicerade förhållande till boken gärna möter sina läsare. Boken berättar också om en skilsmässa och ett liv delat mellan mammas helger och pappans vardagar, vistelser i två olika världar. På pappas sida fanns arbetarna, på mammas de kosmopolitiska bohemerna och radikalerna. Alla tycks de ha varit färgstarka, farfar kallades Kalle Baddare för sina skarvade historier, mormor var ryska, morfar bildningskonsulent och teaterpedagog. Båda släkterna stod till vänster politiskt, skillnaden var att på pappas sida skyltade man inte öppet med sina åsikter. -Det fanns fog för det. Farfar hade blivit av med jobbet och svartlistats och IB-affären gjorde ju också saken tydlig, säger Åsa Linderborg. Sin bok har hon försökt skriva tidigare, direkt efter att pappa Leif gick bort. Då gick det inte, kanske fattades distansen. På sina dagliga resor mellan hemmet i Uppsala och jobbet i Stockholm skrev hon ner sina minnen på papperslappar, det blev en vana, hon stannade cykeln och plitade ner en tanke, skrev ner ett ord i kassakön på affären. -Ju mer jag försökte minnas, desto mer kom jag ihåg. Samma metod använde Susanna Alakoski som skrev romanen Svinalängorna, även det en klasskildring om en uppväxt. Men till skillnad från Alakoski var den fiktiva romanen som form inget alternativ för Åsa Linderborg. -Jag ville skriva om min relation till min pappa, för mig var det viktigt att det skulle vara självbiografiskt. Grav alkoholism
Med åren utvecklade pappa Leif en grav alkoholism och som tonåring smög Åsa Linderborg ut ur hans liv och flyttade hem till mamma. Under flera år hade far och dotter ingen kontakt, men det förändrades när Åsa Linderborg själv blev mamma. -Min bok är ett sorgearbete, men också en berättelse om mig som börjar där med pappa och barndomen. När pappa hade dött började jag se på mina barn på ett annat sätt, kände ett behov av att berätta min historia för dem. Själv vill hon inte bli manipulerad av böcker och filmer. Ändå berättar hon stolt att hon fått både Jan Guillou och Leif GW Persson att gråta av sin bok. -Livet är det svåraste jag har varit med om, brukade pappa säga, och där håller jag med honom. Jag tror att min bok väcker starka känslor eftersom den både är allmängiltig och exotisk på samma gång. Min pappa var så speciell, den roligaste människa jag någonsin träffat. Men jag har inte skrivit något känslomanifest, man måste inte försonas, även om vi gjorde det. Man har rätt att vara både bitter och arg efter en komplicerad uppväxt, men det blev nu inte min känsla.

En kärlekshistoria om en pappa

Att vara författare är att utsätta sig. Hemma hos Åsa Linderborg, författare till den självbiografiska romanen Mig äger ingen, är boken undangömd. -Jag har skuldkänslor för att jag skrivit boken, jag vet att jag gjort många illa med den, säger Åsa Linderborg.