Den kanadensiska författaren och professorn
i forngrekisk diktning, Anne Carson, når på nytt en svensk läsekrets med den i höst utgivna Makens skönhet, översatt av Mara Lee.
Tidigare har Lee tolkat en annan av Carsons många böcker till svenska, nämligen versromanen Röd självbiografi (2009). Den är en moderniserad berättelse om Geryon, en jätte med tre huvuden, som enligt den antika myten dödades av Herakles.
En vacker man är avbildad på omslaget till den nya boken, ett porträtt av Keats, som skrev dikter om skönheten, ofta inspirerad av gamla grekiska skalder.
Makens skönhet är tillägnad den engelske romantikern, och ett Keats-citat - mer
eller mindre kryptiskt - inleder varje text.
Carsons bok presenteras som "en fiktiv essä i 29 tangos". En tango är ju en dramatisk och eldig dans men i detta sammanhang också ett textstycke på ett par sidor med inslag av prosa, dramatik och lyrik. Kanske vill Carson blanda genrerna och skapa ett allkonstverk som 1800-talsromantikerna också kunde göra.
Eller också är det ett sätt att ruska om läsaren: var på din vakt, det här är ingen konventionell diktbok!
På en ytlig nivå är Makens skönhet en ganska trist äktenskapshistoria om en kvinna som förälskar sig i och gifter sig med en man. Han är emellertid en stor lögnare och notoriskt otrogen, varför svartsjuka, gräl och skilsmässa följer. Men förhållandet fortsätter, de verkar fångade av ett blint och obarmhärtigt öde, som i en grekisk tragedi.
Kvinnan - och även mannen - står skyddslösa inför existensen, ty till människans lott hör att drabbas av skönhet och förälskelse. Mannen i Carsons bok rövar bildligt talat bort den förälskade flickan från hennes mor, och Carson drar parallellen med Homeros berättelse om Persefone, som fördes av Hades till underjorden och tvingades vistas där varje vinter, skild från sin mor Demeter.
Under den banala kärlekshistoriens yta döljer sig alltså litterära och filosofiska anspelningar. Texten är minerad av inte bara allusioner på antik grekisk litteratur och Keats diktning, utan också av referenser till en rad modernare författare och filosofer. Att spåra och kommentera alla intertexter skulle vara en spännande uppgift för litteraturvetare på jakt efter avhandlingsämne. En "normal" läsare får kryssa bland blindskären bäst hen kan.
Myterna är mångtydiga, "man tillåts säga en sak och mena en annan". Poesin är full av lögner, poeter döljer sanningen under ironiska skikt. Själva grunden för språkets funktion, förhållandet mellan tecken och betecknat är opålitligt. "Vad är det som sammanlänkar ord med ting?" frågar författaren och anknyter till samtidens språkteoretiska problem.
Och kanske är Mannens skönhet en desillusionerad kommentar till Keats slutord i den berömda dikten Ode on a Grecian urn:
Beauty is truth, truth beauty - that is all./ Ye know on earth, and all ye need to know.