Extra gåshudskraft i de sakrala finstämdhetera, extra schvung i de glammiga shownumren. Ett överdådigt dignande julbord vars mångahanda delikatesser lär hålla oss mätta och belåtet tindrande ända fram till dopparedan. Där ordet ”lagom” lyser lika glittrande i sin frånvaro som det högst närvarande blinget i Arjas paljetter och Rickards nitar och smycken.
"Arja står för det vackra och jag för det rosa marshmallowfluffet", skojar Söderberg, något som snabbt visar sig vara en sanning med modifikation. För där Arja briljerar med Sibelius´ Julvisa ”, levererar en smått gudomlig ”Ave Maria”, plockar fram några glimmande pärlor ur gamle parhästen Mikis Theodorakis´sångskatt och reciterar ”Tomten” med en stämma lika karg som en midvinternatt i Savolax kontrar Rickard med gåshudstungviktare som ”Tonerna” och en obeskrivligt vacker ”O Helga natt”, innan han tar oss med på en bjällerklingande slädfärd genom den stora amerikanska sångbokens vintriga underland där kastanjer rostas över öppen eld och önskans stjärnor blinkar i det blå.
”Den där kan du ta” skrockar Arja, varpå Rickard på kraftig överdriven finlandssvenska dundrar sig igenom ”Högt över havet”. Här bjuds på eldig tango och vacker vals, skojigt makabra juldikter om tomtar och renar som mals till färs men också viktiga påminnelser om vad julen faktiskt handlar om mitt i allt glitter och glam, om kärlek, generositet och längtan efter en plats som kan kallas hemma. Och innan han drar igång den euforiska ”What if Santa was gay?” läser Rickard Söderberg i ett lika hysteriskt underhållande som isande allvarligt ögonblick upp några av de ”julhälsningar” han mottagit av den kränkthetsmaffia som ägnar hela december åt att tugga fradga över allt som inte passar in i deras definition av glädjens högtid, inklusive Söderberg själv med sina smycken, sin kajal, sina tatueringar och sin öppet deklarerade läggning.
Vi struntar i denna maffia. För hat bemöts bäst med kärlek, och midvinternattens köld med den värme som mänsklig samvaro alstrar. Det blir nog en välsignad jul, det här.