En julklapp att öppna i förskott

En film som är innehavare av ett stort hjärta ska man vara rädd om, tycker Rolf Nilsén om filmen "Little miss Sunshine".

Kultur och Nöje2006-12-19 06:00
Rolf Nilsén
Little Miss Sunshine Royal Astoria Regi: Jonathan Dayton, Valerie Faris Manus: Michael Arndt Foto: Tim Suhrstedt Musik: Mychael Danna Devotchka Skådespelare: Greg Kinnear, Steve Carell, Toni Collette, Paul Dano, Alan Arkin, Abigail Breslin <BR>Betyg: 4 kurirhästar<BR><BR>Filmer som är innehavare av stora hjärtan ska vi vara rädda om. Och Little Miss Sunshine är just en sådan film, dessutom skönt skruvad och försedd med ett skarpt och slagfärdigt manus som gör den till en av årets definitivt mest trippade filmupplevelser. Men inledningsvis kanske man riskerar att felbedöma den som enbart en sentimentalitets-spya om en dysfunktionell familj av hel- och halvknäppisar, som hakar på den sjuåriga talangen Olive (det vitala lilla dynamitpaketet Abigail Breslin) när hon ska åka från New Mexico till Kalifornien för att medverka i en skönhetstävling för juniorer - Little Miss Sunshine. Men sentimental är ungefär det allra sista som den här filmen är. I stället beskriver man den bäst som en träffsäkert filmad och berättad film om ett gäng excentriker och särlingar; allesammans hemmahörande inom samma familj och omfattade med mycket stor sympati, humor och respekt av det regi-debuterande äkta paret Jonathan Dayton och Valerie Faris, som tidigare har skaffat sig erfarenheter genom att arbeta med musikvideor. Lilla Olive är alltså omgiven av en pappa (Greg Kinnear) som försöker livnära sig på ett tröstlöst självhjälpsprogram, en mamma (den suveräna Toni Collette) som försöker vara förstående inför allas problem, en äldre bror (Paul Dano) som inte har sagt ett ord på flera månader, beundrar filosofen Nietzsche och på sitt tonårsalienerade vis hatar alla, en morbror (en perfekt Steve Carell) som nyligen har försökt begå självmord på grund av en obesvarad homosexuell kärleksrelation och som även är USA:s främste auktoritet på den franske författaren Proust samt - inte minst - en ytterst kärv gammal farfar (Alan Arkin) som vägrar säga annat än det han betraktar som sanningar och kopplar av med att röka heroin. Denna styrka, som gissningsvis skulle kunna sysselsätta ett gäng familjeterapeuter i en månad, kliver allesammans in i en instabil gammal folkvagnsbuss (den lever förresten sitt eget liv den också) och så tuffar de i väg mot Kalifornien; som ett slags mycket udda efterföljare till familjen Joad i Steinbecks Vredens druvor. Mycket ska hända på resan. Ingenting av detta känns särskilt förutsägbart. Inte minst när vi når fram till själva skönhetstävlingen och lilla Abigail Breslin får presentera en föreställning som det slår gnistor om och som man nära nog knockas ut ur biofåtöljen av skrattparoxysmer, medan man betraktar den. Manusförfattaren här heter Michael Arndt (debutant även han - men glöm inte det namnet!) och han demonstrerar verkligen en osviklig känsla för mänskliga valörer och för vad som spelar roll och har betydelse i livet. Vilket alltsammans leder fram till bedömningen att Little Miss Sunshine är ett fynd på biorepertoaren. Ni kan betrakta den som en julklapp att öppna i förväg. Berika er med en av årets verkligt roliga filmöverraskningar och kom till insikt att det inte är någon skam att vara mer eller mindre udda. Alla är vi ju nämligen det. Mer eller mindre, i alla fall. Helt säkert.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!