Gunnar, en grånad kämpe, har på kort tid förlorat sin fru i cancer och dessutom genomgått en besvärlig hjärttransplantation. Tidigare var han murare men tvingades av hälsoskäl till förpensionering. Utspottad ur gemenskapen och fångad i en tillvaro utan fasta konturer börjar han skissa på olika flyktvägar. Men saker är inte som de borde - det nya hjärtat är laddat med märkliga bilder och känslor som den tidigare ägaren burit på. Gunnar upptäcker att han börjar intressera sig för saker han tidigare aldrig ägnat en tanke. Graffiti, gula motorcyklar. Svårigheterna med att hitta sig själv när han inte längre är sig själv, de är uppenbara. Bob Hanssons romandebut Gunnar är en berättelse om en typisk antihjälte. Här finns antihjältesagans hela uppsättning av uppgång och fall och förhoppningar och besvikelser. Lite kärlek, lite barn, lite existentiella grubblerier om livets mening och korthet. Som bäst är romanen en inte helt ocharmig bagatell, som sämst en rad ihopfogade transportsträckor där man måste stå ut med en hel del alltför näpna förnumstigheter. Jag hade nog väntat mig att mindre av poeten Hansson hade följt med in i detta romanbygge, som ofta går ner sig i en allmänt slapp välvilja. Där det svarta skulle behöva åskådliggöras används det mer som kontrastfärg till beskedliga doser solskensfilosofi av det naivare slaget. Romankaraktärerna tillåts aldrig lösgöra sig utan talar alla med vad jag föreställer mig som författarens egna och tämligen klåfingriga röst. Här kommer det ett budskap, tänker jag. Och mycket riktigt. Några lyriska partier, insprängda mellan de ordinarie kapitlen, är roligare. Där återuppväcks Olof Palme och Lenin för förvridna uppträdanden i samtiden. Den senare ses stå inne på Konsum när han faller på knä inför ett paket med knäckebröd: "DETTA ÄR FRUKTEN AV GODA ARBETARES SVETT!", skriker han. Palme sitter uppflugen i en byggställning och äter ur en matlåda med pannbiff och saltgurka. Båda diskuterar de arbetets roll med Gunnar, som har funderat en del kring saken. I ren desperation har han nämligen börjat bryta sig in på sin gamla arbetsplats för att arbeta i smyg, för att fortfarande kunna känna sig behövd. Diskussionen om arbetets roll landar i ett pågående samtal om individens självbestämmande. Vilka situationer ställer oss lönearbetet inför, vilken roll ska det ha i ett välfärdssamhälle, hur bör målen formuleras. Kanske är lönearbetet rentav överspelat i den form vi känner det. Själva definitionen på arbete är att man hellre skulle vilja göra något annat, som någon humorist har uttryckt det. Men Gunnar tycker annorlunda. För honom är det den arbetsfria, tankeuppfyllda tiden som sätter käppar i hjulen, snarare än den som faktiskt ägnas åt arbete.
