Först och främst vill jag säga vad den här skivan inte är, nämligen en hövisk hyllning till en död mästare av det slag de stora bolagen rutinmässigt släpper med jämna mellanrum.
Det är inte tolkningar av kända melodier à la Cornelishyllningen Den flygande holländaren, eller Olle Adolphson-tributen Trubbel.
Nej, här har nestor Riedel skrivit nya melodier till efterlämnade texter av Vreeswijk. Det innebär många saker, men framförallt slipper man jämföra med originalversionerna som i princip alla fall är underlägsna förlagorna. Ett problem med den sortens tolkningar är ju annars precis det: att artisterna som tolkar står i vägen för upphovsmänniskans intentioner.
Ska Cornelis vs Riedel jämföras med något alls får det bli med Sonja Åkesson-skivan som Playground släppte förra året, där välrenommerade svenska artister tonsatte och framförde Åkessons poesi. Men det var i sin tur en samling och som sådan naturligt spretig. Som sig bör. Men den jämförelsen haltar alltså också en del.
Här har en och samma artist, nämnde Riedel, skrivit nya låtar till tidigare opublicerade texter och låtit dottern Sarah samt Nicolai Dunger sjunga dem. Då händer det något nytt. Cornelis framstår i ett helt nytt ljus när det inte är dennes egen (fantastiska, oefterhärmliga) röst som framför dem. Textförfattaren Vreeswijk växer ytterligare. Riedel är en flyhänt kompositör och det hörs väldigt väl att det är just han som skrivit detta. Det är enkla i bemärkelsen lättillgängliga visor. Att Riedel skrivit mycket barnmusik märks, och bör lyftas fram. Framförallt kanske signaturen till den animerade tv-serien om Alfons Åberg. Jag skulle vilja säga att det är en nyckel in i denna upplevelse (föredömligt paketerad som 40-sidig bok!).
Och rösterna är fantastiska. Framförallt Riedels, som låter som en omöjlig kombination av Jan Hammarlund och Monica Zetterlund. Dunger, som jag är ovan att höra på svenska, låter som en ung och allvarlig Robert Broberg. Och det är alltså underbart, om man nu tror att Broberg bara gjort crazylåtar med ett grytlock på huvudet.
Av spåren här vill jag särskilt framhålla hyllningen till Jan Johansson, en legend som både Cornelis och Georg Riedel spelade med när det begav sig. Men den allra största förtjänsten är skivan i sig. En inblick i två (tre! Fyra!) konstnärskap i full utveckling, trots att futiliteter som tiden och döden borde slagit kil dem emellan.