Motiven utgörs av tidens celebriteter och den till utställningen producerade katalogen gör gällande att Townsend fångat själva essensen av 1960-talet i sina foton. Det är med det uttalandet, som med ”dokumentärt” fotografi
Överhuvudtaget, fotot är endast ett valt smalt utsnitt ur verkligheten. Inte sällan är det en arrangerad ”verklighet”. En annan sak att ta i beaktande är massmedias och underhållningsindustrins intresse för och skapande av kändisskap. Philip Townsend arbetade på freelancebasis åt Tatler Magazine en tidskrift som i alla tider ägnat sig mest åt att belysa företeelser i överklassens sociala liv. Som rikt folk, och vem som gifter sig med vem, filmstjärnor, artister och mode.
För den som var ung på 1960-talet framkallar ju Townsends bilder ett nostalgiskt igenkännande. De första bilderna som clean cut kids på Rolling Stones i dansbandskavajer, när de släppt sin första singel Come on, får en verkligen att dra på smilbanden. Det är ju inte riktigt den framtoningen som vi förknippar med bandet. Managern Andrew Loog Oldham, även han avbildad lika ung och clean cut, kom att sedermera skapa en ruffigare profil på The Stones.
Den anorektiska modeikonen Twiggy känns igen på en del av bilderna, så också Elisabeth Taylor och Richard Burton, Maria Callas, Beatles, Winston Churchill och Aristoteles Onassis. Modemannekängerna hade långt platt hår med mittbena och dyker upp på kända Londongator som Carnaby Street och Portabello Road. Vi känner igen miljöerna från reportagen i Bildjournalen som mellan åren 1954–1969 var Sveriges största ungdomstidning.
Men nu exponeras ju dessa bilder i en konsthall och frågan inställer sig efter vilka kriterier bedömer man det konstnärliga innehållet i kändisfotografens oeuvre? Är det motiven, det vill säga celebriteterna som laddar bilderna med konstnärligt innehåll? Är det, det goda bildhantverket? Är det som med designen på den gamla Volvo PV 444, den blir intressantare med åren och ju mer sällan man ser den.
De intressantaste bilderna i utställningen, tycker jag, är inte det gyllene folket och den lilla elit de representerar utan de mindre antal tidsdokument som speglar det samtida 1960-talet.
Miljöbilder från Portabello Road Market, Kensington High Street eller Kings Road i Chelsea där man ser vanliga människor leva sina vanliga liv. Det vill säga det sanna 1960-talet som det verkligen var.
Tatler Magazine och Bildjournalen sålde blott och bart drömmar.