En hoppfull kärleksförklaring till Gaza

Sådana ställen som Gaza borde inte finnas. Inte i en värld som är rimligt rättvis. Det är ockuperat av Israel fast det formellt är fritt, 80 procent av befolkningen är beroende av nödhjälp, nästan allt näringsliv har utplånats, över tusen människor har dödats av Israel de senaste två åren. Fria val har hållits i Gaza, men eftersom Hamas vann straffar en enig västvärld palestinierna ytterligare ett varv, som om den fyrtioåriga ockupationen inte var nog. När Catrin Ormestad inleder sin bok Gaza, en kärlekshisoria har hon rest från det Tel Aviv där hon bor för att se vad som återstod av de palestinska byar som övergavs 1948, när staten Israel bildades. Hon står vid en muskulös staty av en av statens hjältar, upprorsmannen från Warzawaupproret Mordechai Anielewicz. En hero, juden som aldrig mer låter sig hunsas och fördrivas. Så vänder hon blicken söderut och ser muren, den nya tidens symbol för ett Israel som låst in både sig själv och palestinierna i ett tillstånd av evig skräck. Hjältedåd är nog bra vid uppror, de är inte lika användbara för att bygga upp ett vettigt samhälle. En lärdom som inte står högt i kurs i Mellanöstern. Ormestads skildring av området som är "Palestinakonfliktens hetsigt bultande hjärta" sträcker sig mellan september 2005 och hösten 2007. Från det att de ockuperande bosättarna lämnade Gaza, och fram till att Hamas tog makten. En och en halv miljon människor bor där, de är nästan alla fördrivna dit av israelerna som 1948 jagade iväg över 700.000 palestinier i sin segerrika kamp för en egen stat. Detta faktum nämns inte ofta i dagsaktuell rapportering. Ändå är det den inflammerade punkt som gör att konflikten aldrig lugnar sig. Den kunde ha lugnat sig, folkomflyttning kan lösas fredligt, det klarade Finland av med nästan lika många karelare, fördrivna av Sovjetunionen. Under andra villkor, men dock. Motsättningar kan lösas. Det mest smärtsamma citatet i boken handlar just om detta, om att det kunde vara annorlunda. Det berättar om hur palestinierna minns den tid när de arbetade i Israel, knöt band, tjänade pengar, var människor bland människor: "De vet att det finns många olika sorters israeler, inte bara soldater, och de vet att deras bästa tid var när de båda folken levde tillsammans, i någon form av samexistens ... I qassamernas och islamisternas Gaza talar man om Israel med en längtan som är så stark att den liknar kärlek." Gaza är elände och inför nyheterna därifrån vänder man sig undan och stänger av. Ormestad åker dit, pratar med Gazas människor och förstår. Det är klokt, individerna framkallar det humanistiska. Några är precis som i TV, prisar herren för att han tagit alla sönerna till martyrer, andra mer troliga, sörjer sina barn tyst och intensivt. Nästan alla är fattiga, nästan alla utsätts för död och orättvisor. Men de är människor, inte demoner från Hamas, och hon skriver om dem. Någonstans finns hopp. Bokens undertitel är trots allt "en kärlekshistoria". Den kärleken är dubbel. Den går mellan författaren och Gaza, men också om författaren och Gideon Levy, en namnkunnig israelisk journalist och kritiker. Ockupationskritiker alltså, och det är för den kärlekens skull som Ormestad bor i Tel Aviv. Och beskriver de människor som bor i Gaza.