Den bär det självupplevdas autenticitet och handlar alltså om någonting ganska ovanligt i nordisk historia, en etnisk politik som i modern tid flyttat människor mellan nationerna. Inte blodigt och våldsamt, inte etnisk rensning, men dock tvingande och villkorslös. När Walkeapää växte upp gick renflyttningarna från Könkämä till övärlden vid Nordnorges kust.
Tvångsförflyttningarna innebar att hans familj senare hamnade i Tuorpons sameby i Jokkmokk, det var 1944. Det finns en Nordkalottkarta i boken som visar tvångsförflyttningar som ägde rum 1852, 1889 och 1944. Pilar härs och tvärs över nationsgränser, mellan öst och väst och från nord till syd. Ett gränslöst folk blir nationsoffer, särskilt i tider av nationella konflikter eller kriser. Renar känner inga gränser, men det gör stater. Varje år kom alltså folk och renar för att dra nytta av betet på halvöar och stora öar som Kvaløya och Ringvassøya vid norska kusten. Lars J Walkepää vistades varje sommar i Troms fylke, sommarvistet låg i Lavangsdalen och sommardistriktet var Andersdalen. Nu bröts det urgamla mönstret eftersom man (staten) ansåg att de svenska samerna inte kunde bevisa att de stora öarna utanför Troms hade brukats för bete redan i äldre tid. Alltså fick Karesuandosamerna betesmarker anvisade i Jokkmokk, i närheten av stora Lulevatten. Naturligtvis var detta ett väldigt övergrepp, en traumatisk och tragisk händelse regisserad av - för samerna - oåtkomliga makter. Den historiska bakgrunden är komplicerad och alltför lång för en artikel, men det tidiga 1800-talets omvälvningar i Norden är viktiga, Sveriges förlust 1809 av sin östra halva, vilken blev ryskt territorium, och Norge som skildes från Danmark 1814 och gick i union med Sverige. Därtill kommer norsk jordbrukskolonisation i mitten av sammaårhundrade. Den första renbeteskonventionen är från 1751, den senaste från 1972. Storpolitikens skarpa krav på nationalitet och kontrollerade gränser har marterat samerna, vars Sapmi ju sträcker sig över hela Nordkalotten. Det är två olika synsätt som kolliderar, två olika rätter och eftersom makten ytterst tillkommer styrkan har samerna hanterats mycket illa. Detta ger Lars J Walkeapääs bok besked om. Men det är också en skildring av en försvunnen eller reducerad kultur om rendrift, flyttvägar och sommarvisten, en historia fram till 1950-talet ungefär. Med ett äldre bildmaterial (och kartor) av dessa fantastiska vyer där strömmar av renar rinner längs bergssidorna om de nu inte helt sonika simmar över stora vatten, som kunde de plötsligt omvandla sig till vattenlevande djur. Och den varsamma anpassningen mellan liv och natur som var samernas särmärke. Med en insmygande modernitet, bilden av en samisk kvinna vid sin Singersymaskin.
Arbetande i det fria med fjäll i bakgrunden. En historisk och dokumentär bedrift. Varför inte ge sista ordet till Walkeapää själv? "När man i efterhand ser på den omvälvning som skett i samhället i stort och för rennäringen kan man konstatera att de renskötande samerna klarat omställningen från traditionell renskötsel till dagens moderna renskötsel med både den samiska identiteten och rennäringen i behåll".