För många år sedan - det var i slutet av 1980-talet - skrev Lilian Ryd en bok tillsammans med sin bror, Yngve. Den hette Nybyggarliv, och när den var färdig lovade de båda skrivande syskonen att de aldrig någonsin skulle samarbeta med någon när det kom till författande. Med sin senaste bok, Tusen år i Lappmarken, har Lilian Ryd brutit det löftet. Hon har nämligen skrivit den tillsammans med den i dag 90-åriga juristen Tomas Cramér.
- Jag påbörjade en bok om mattraditioner i Lappland för flera år sedan och stötte hela tiden på begreppet Lappmark. Men jag insåg att jag faktiskt inte visste vad Lappmark var för begrepp. Efter att ha sökt i olika källor skrev jag ihop en text, som jag skickade till min bror Yngve. När jag först inte hörde något tänkte jag att jag hade klarat mig, men sedan fick jag ett svar där han sågade min text fullkomligt.
Decennier av forskning
Men, Yngve Ryd kom också med ett tips till sin syster: Kontakta Tomas Cramér! Cramér företrädde samerna i det så kallade Skattefjällsmålet som stod mellan renskötande samer i södra renskötselområdet å ena sidan, och staten å den andra. Ett mål som pågick mellan 1966 och 1981. Han har också ägnat decennier åt forskning om Lappmarkens juridik. Efter Lilian Ryds första samtal till honom skulle flera följa. Och mer än 60 brev komma att skickas. En korrespondens som till sist blev Tusen år i Lappmarken.
- Man har ofta hört att samerna alltid har varit förtryckta, att de aldrig har haft några rättigheter, och att det inte finns några papper på den rätt de har. Men det är fel. Det beror på okunskap att man säger så. Fram till 1800-talets slut hade samer och nybyggare kraftfulla rättigheter. Vi vill visa på det som har varit bra, för att komma in i en annan retorik än den som ofta gäller i dag.
Ett exempel är, berättar Lilian Ryd, att samerna hade egna riksdagsmän inom ramen för bondeståndet i hela 150 år. De satt också som nämndemän i alla domstolar i Lappmarken. Inom rättsväsendet fanns under lång tid så kallade Lapprätter, domstolar där samerna hanterade många av sina egna angelägenheter. För att ställa vissa saker på sin spets har författarduon formulerat några av bokens rubriker som frågor. En av dem är: Varför ligger gruvorna i Gällivare och Kiruna i Sverige?
- Det handlar om att Sverige till en gränskommission kunde visa att man hade lappar som hade lappskattemannarätt på det här området. Därför ansågs marken där gruvorna ligger i dag ligga i Sverige, säger Lilian Ryd och tillägger med viss skärpa:
- Det tycker jag gott att Kirunaborna kan tänka på när de bråkar och river ner skyltar med samiska ortsnamn på.
Juridiska finter
Lilian Ryd och Tomas Cramér slår fast att i den situation som råder i norra Sverige i dag, och de konflikter som finns mellan till exempel renägare och markägare, har uppstått ur statens olika åtgärder och juridiska finter genom historien. Lilian Ryd liknar rentav situationen vid den som råder i Israel-Palestina.
- Båda grupperna har rätt till markerna. Men jag tror att man med mer kunskap kan tackla de här konflikterna bättre.
Under flera hundra år menar alltså Ryd och Cramér att samerna hade långtgående rättigheter. Men i slutet av 1800-talet förändrades situationen radikalt. När Sverige skulle industrialiseras och naturresurserna i norr utvinnas blundade statens företrädare för tidigare inskrivna samiska rättigheter. Samerna var inte längre nyttiga för Sverige, i stället var det annat staten behövde de nordliga trakterna till.
- Sverige kunde inte åka runt i världen och slå ihjäl infödingar, som många andra kolonialmakter. I stället skaffade man sig en tröstkoloni i norra Sverige och lade under sig naturresurserna.
Saknade kunskap
En metod för att lyckas var att se till att samerna inte fick kunskap om sina rättigheter och sin historia. Och med nya generationer föll förstås kunskapen om rättigheterna i glömska och därmed försvann också möjligheten att hävda dem. Ett exempel på gammal rätt som fortfarande kan tillämpas är den som stipuleras i den så kallade Lappkodicillen från 1752, ett tillägg till 1751 års gränstraktat. När konflikten om svenska renskötares rätt att beta sina renar på norska sidan om gränsen blossade upp för några år sedan, var det just till lappkodicillen som Sveriges regering hänvisade.
- Också samernas egen rättsinstans, lapprätten, där en lapplänsman och två samiska nämndemän dömde i för samerna egna angelägenheter, var en del av lappkodicillen. Och lapprätten har egentligen aldrig avskaffats.
Tusen år i Lappmarken består egentligen av två delar. Den andra delen är en kronologisk beskrivning av Lappmarkens historia från inlandsisens avsmältning och framåt. Mer detaljerad blir den förstås när de skriftliga källorna börjar figurera. En överskådlig tidslinje. Tanken är att boken ska ge en grundkunskap i den juridik som styrt den historiska utvecklingen i norra Sverige. Den är, säger Lilian Ryd, unik till sin bredd, och hon och Tomas Cramér hoppas att den kan inspirera andra till att forska vidare och fördjupa sig i ämnet.
Har då Lilian Ryd fått klart för sig vad Lappmarken är?
- Ja, jag skulle nog kunna skriva den där faktarutan till matboken nu. Men det skulle ta en vecka eller två. Det är vansinnigt svårt att dra ihop det väsentligaste ur lappmarksbokens 234 sidor till en, men jag ska göra ett försök.