Författaren och journalisten Arne Svingen är i Sverige mest känd för barnböckerna om Hubert, pojken som alltid hamnar i besvärliga situationer. Böckerna har gjort succé i många länder och har även filmatiserats. Svingens nya bok, Balladen om en bruten näsa, har fått Norska Kulturdepartementets litteraturpris för bästa barn- och ungdomsbok 2012. Och med all rätt, tolvårige Barts drömmar om en operakarriär, som han kamouflerar med ett påstått samlande av bilder på massmördare och - för att lugna en orolig mamma - förtränger med att träna boxning, rymmer mycket ömsinthet och humor och dråpliga förvecklingar.
Bart (döpt efter Simsons Bart) har många problem. Mamman dricker, förlorar alla arbeten, är jättetjock men snäll, med orimliga förväntningar på Bart. Sprutnarkomaner befolkar hyreslängan, det finns sällan mat hemma kompisar bjuds inte hem. Bart vill inte visa upp vare sig mamman eller den sunkiga lägenheten och som om det inte räckte med problem vet han inte heller vem som är pappa. Ett möte med en presumtiv sådan är i all tafatt längtan hos både pojke och man så rörande att det gränsar till komik. Medveten komik. Svingen kan tänja på patetiken utan att det blir det minsta jolmigt. Det blir till och med trovärdigt.
En bruten näsa får tränaren att övertala Bart att sluta med boxningen och så har det nått musiklärarens öra att Bart har en fantastisk röst. Det har han, men när han står framför publik hörs bara kråkkrax. Hur det går? Bra förstås. Det är långt ifrån någon eländesskildring, mer en av hur Bart - som det maskrosbarn han är - förmår lyfta sig över alltsammans och landa först när han kan stå på egna ben. Svingens absurda humor får Bart och hans värld att lysa av hopp.