En historia om språklöshet placerad i Tornedalen
I sin nya roman skildrar Katarina Kieri språklösheten hos de som växte upp i Tornedalen men aldrig fick lära sig finska. Det är en historia med självbiografiska inslag.
TRYGGHET. I början av juni tilldelades Katarina Kieri garanterad författarpenning från Sveriges författarfond. Det innebär att hon, som en av endast 181 författare i Sverige, får ekonomiskt stöd fram till pensionen. "Det innebär en trygghet och ett erkännande", säger hon.
Foto: Johanna Hanno
Romanen Morbror Knuts sorgsna leende är en uppväxtskildring där pojkflickan Karla står i fokus. Hon bor i staden vid det bräckta innanhavet men tillbringar mycket tid i sin mammas hemby i Tornedalen. I byn finns morbröderna som kommenterar myndighetspersoner med ett "komma hit och dirigera". Där är skidåkning det främsta en människa kan ägna sig åt och kvinnorna talar på både utandning och inandning. Köksdiskussionerna går på uppskruvad volym och språket som talas är alltid finska. Ett språk som Karla, trots sin bakgrund, aldrig får lära sig. - Det finns få romaner som handlar om Tornedalen och de som finns tar inte upp problematiken med språklösheten. Så när jag fick en bild av två morbröder som tvärbromsade framför huset med en Ford Taunus förstod jag att de kom från Tornedalen, säger Katarina Kieri. Skämdes för sitt språk
Beröringspunkterna mellan huvudkaraktären Karlas uppväxt och författarens egen är många. Katarina Kieri föddes i Luleå 1965. Föräldrarna kom från olika byar i Tornedalen, där de förbjöds att tala finska i skolan. De tillhörde generationen som på grund av hårdför språkpolitik lärde sig skämmas för sitt språk. Följden blev att de inte förde finskan vidare. - Mina föräldrar talade alltid finska sinsemellan, men aldrig med mig. Därför lärde jag mig aldrig språket. Det innebar exempelvis att jag inte kunde prata med min mormor, hon talade bara finska. Precis som romanens Karla tyckte Katarina Kieri mycket om att besöka den tornedalska byn. Men på grund av språkförbistringarna blev hon ofta en betraktare. - När man satt där och hörde skrattsalvorna slå mot taket hade man ju så gärna velat veta vad de skrattade åt. Men när jag frågade vad de sa så blev ofta svaret: "det är ingen idé att översätta, det blir inte samma sak på svenska". Katarina Kieri menar att erfarenheter från barn-
domen ändå varit nyttiga för henne som författare.
Inte minst genom att hon utvecklat en lyhördhet för språk. - Lyssnandet har gett mig en viss frihet att använda språket som jag vill. Den blandade språkmiljön har gett mig smak för att leka. Ett återkommande tema i Morbror Knuts sorgsna leende är mötet mellan byn och staden, det gamla och nya, slaktdoften i köken och den privatägda butikens vichyvatten. I byn framhålls det finska som det rätta, samtidigt anas mindervärdeskomplexet bakom tvär-
säkerheten. Karla, som står i mitten, tvingas ständigt förhålla sig. Romanen är också en skildring av en mor- och dotterrelation. Men också om hur svårt det är att älska med fickorna fulla med handgranater. Det tog Katarina Kieri 1,5 år att skriva boken. Ganska lång tid, enligt henne själv. - Jag har jobbat jättemycket på tonen och språket och fått skriva igenom den många gånger. Vilka bilder ska man ha med och vilka inte? Vartenda ord är ju ett beslut man fattar, säger hon och slår sig ned i vardagsrummet i sin ljusa lägenhet. En storspov tittar fram från en tavla på väggen. Tyst och diskat
I Katarina Kieris skrivarverkstad frigörs kreativiteten genom fasta rutiner. Det ska vara tyst och diskat när hon arbetar. Väl vid skrivbordet utgår hon sällan från idéer. Snarare litar hon på sina egna minnesbilder i författandet. Själv beskriver hon arbetet med senaste boken som att kasta en slägga. Historien cirklar några varv kring Karlas uppväxt innan hon slängs ut i livet. - Jag är så oändligt intresserad av människor. Det är min huvudfokus. Sedan debuten 1993 har Katarina Kieri gett ut både diktsamlingar, noveller och romaner. Hon skriver även krönikor och pjäser. De senaste åren har hon varit särskilt produktiv. Tidigare i våras gav Katarina Kieri ut ungdomsboken I det här trädet, skriven tillsammans med författaren Per Nilsson. Samma dag som vi besöker Norrtälje recenseras barnboken Vilken fullträff, Astrakan! i lokaltidningen. I början av juni tilldelades Katarina Kieri garanterad författarpenning från Sveriges författarfond. Det innebär att hon, som en av endast 181 författare i Sverige, får ekonomiskt stöd fram till pensionen. - Det innebär en trygghet och ett erkännande. De senaste åren har jag hållit en hög produktionstakt, inte minst av försörjningsskäl. Nu ska jag ta det lite lugnare, konstaterar hon. Den närmsta tiden ska hon ta tag i ett projekt som flera gånger skjutits upp: att lära sig finska. - Jag har gjort några försök tidigare. Till hösten ska jag ta tag i det, men det är inte helt okomplicerat, avslutar Katarina Kieri.
Så jobbar vi med nyheter