En historia om seendet

NY BOK Per Fröberg Idling Pol Pots leende Atlas Pol Pot, Röda khmererna. Namnen sänder rysningar längs ryggraderna; vi har sett bilderna av tusentals staplade dödskallar efter Röda khmerernas folkmord, liken som flöt i floder och sumpmark. Två miljoner människor, en fjärdedel av befolkningen, avrättades eller dog av slavarbete och svält när Kambodja med start 1975 skulle omvandlas till ett kommunistiskt ideal-samhälle. Befolkningen drevs ut ur städerna, till risfälten och kollektiva matsalar, till vad revolutionen kallade år noll. I augusti 1978 landade en liten utländsk delegation på flygplatsen i -Phnom Pehn, inbjudna för att med egna ögon se revolutionens framsteg. Med på planet fanns fyra svenskar från Vänskapsföreningen Sverige-Kampu-ch-ea. Under två veckor visades de runt landet. Sedan reste de hem och beskrev revolutionen som framgångsrik. Detta var ett halvår innan folkmorden avslöjades. Den svenska delegationen: Jan Myrdal, Annika Anderberg, Hedda Ekerwald och Gunnar Bergström. Alla djupt engagerade i den kambodjanska revolutionen, med åratal av ideellt slit bakom sig, stencilapparater, flygblad, demonstrationer, för att stoppa -USA:s- illegala bombningar, för att stödja folkets maktövertagande i detta sönderbombande, fattiga land på andra sidan jordklotet. De var inte ensamma. Jag har vänner som stod utanför Systembolaget i Luleå varenda lördag och samlade in pengar till stöd för Pol Pot. I dag är det mäkta populärt att anklaga: hur kunde han/hon stödja en mördarregim, gör avbön! Avgå! Journalisten och tidigare biståndsarbetaren Peter Fröberg Idling var barn när det begav sig. Han har inte skrivit boken Pol Pots leende för att fördöma. Han har skrivit den för att förstå, verkligen förstå. Begripa hur den svenska delegationen kunde resa omkring i Demokratiska Kampuchea i två veckor och sedan resa hem och beskriva revolutionen som framgångsrik. Uppfattade de inte ens i ögonvrån några tecken på vad som pågick? Och om inte ? hur i hela fridens namn kunde en inkompetent regim i ett sönderfallande land ljuga så skickligt? Svenskarna leddes inte runt i koppel, de stannade och pratade med folk, vandrade i byarna. ? En två veckor lång korridor av leende och välnärda människor?, skriver Peter Fröberg Idling. ?Av avslappnade, orädda människor. Hur är det möjligt (? ) Hur kan man rigga en sådan kuliss?? Han söker upp resenärerna för att få svar. Han plöjer skrifterna, reser i Kambodja, i delegationens spår, ställer frågor. Söker upp ännu levande röda khmerer, försöker envetet hitta guiderna som lotsade svenskarna 1978. Det blir en nästan thrillerartad läsning. Ska han få tag i Ok Sakun, mannen som höll i arrangemangen kring resan? Vad hände med Annika Anderbergs kambodjanske man? Ska Jan Myrdal svara på frågor? Och framför allt: hur kunde allt detta hända? Boken letar sig tillbaka till 50-talet, till tiden när Pol Pot hette Saloth Sar och levde studentliv i Paris tillsammans med sina polare som sedan återfinns i Röda khmerernas toppskikt, och framåt genom maktövertagandet, de tre och ett halvt åren vid makten och historien efteråt; också den hisnande. Där sitter de, ledare för ett av historiens värsta folkmord, i all välmåga i sina hus i utvalda byar i Kambodja, utan att ställas inför rätta, utan annat straff än att behöva umgås med sig själva. I hastiga bilder, med ständiga hopp från historia till nutid, från Kambodja till Sverige till Paris och tillbaka igen, tecknar Fröberg Idling en bred och multifacetterad bild av revolutionen. Ingenting är enkelt. Frågorna får vara obekväma, de skaver. Det finns ingen avgrund mellan ond och god, faktiskt finner han försonande drag i den kambodjanska revolutionen utan att för den skull ställa sig mindre kritisk. Det är modigt, och berikande. Och frustrerande, att så många frågor förblir obesvarade, en del människor är döda eller försvunna, många vill inte prata. Pol Pots leende är inte minst en historia om seendet. Vi ser det vi vill se, det vi förmår. ?Vi såg vad vi såg?, säger svenskarna, de som landade på flygplatsen i ett land de bara drömt om, sett på svartvita foton. Kan vi kräva att de skulle ha sett? Och nästa tanke, vad är det jag inte ser i dag? Nära 30 år efter svenskarnas resa står Fröberg Idling på samma flygplats och kisar mot solen, klottrar några sista rader i sin anteckningsbok: ?Vilka fasader har jag rest för mig själv??