När han 1984 tillsammans med The Commotions släppte första skivan Rattlesnakes hade han en ikonstatus inte helt olik den Smiths åtnjöt vid samma tidpunkt. Pop med minst
lika tvärkonstnärliga konnotationer som någonsin Morrissey och Marr, och minst lika populär bland kvasi- som verkligt intellektuella.
Efter tre skivor tillsammans med Commotions blev han så till sist soloartist och har så fortsatt vara sedan 1990. Enkla och välskrivna poplåtar med texten i fokus har han skrivit hela tiden. Utvecklingen har skett i så mån att orkestreringen blivit allt mindre och anspråkslös. Möjligen kan man här dra paralleller till kommersiella framgångar, som också krympt allt eftersom och i ungefär samma takt. Men detta har förstås inget med kvalitet att göra.
Och med det sagt, alla är här som var med i början. Skulle man släppa en bomb på Kulturens hus i kväll skulle ingen levande längre kunna vittna om hur det var att bli vuxen i Luleå under 1980-talets andra hälft. Men vi som gillade honom, då som nu, har inte dragit på oss den sortens fiender. Det är fullständigt tryggt och fullsatt.
Cole är inspirerad, det spelar ingen roll om det är låtar som Writer’s retreat från senaste skivan Broken record, eller No blue skies från solodebuten. Han skämtar stillsamt om sig själv och om hur gammal han blivit.
Cole har aldrig kämpat med saker som identitet och ålder. Tvärtom har han framstått lika socialdemokratiskt småborgerlig och självklar som vem som helst. Han har skrivit sina låtar, haft sina helt vanliga kriser och uppbrott. Livet har levts, precis som alla andras. Han är en genomsnittlig medelålders man i det avseendet, även om han råkar jobba med pop och inte som gymnasielärare.
Det är därför det är helt självklart att han står här i Lilla salen i afton, alltmedan nyheten om att gamle rivalen, den flamboyante Morrissey headlinar Glastonburyfestivalen i sommar sakta bleknar ur minnet på oss som vet om det.
För inte ska vi dit. Vi går på Kulturens hus, på sin höjd. Och det finns inget raljerande i det, vill jag understryka. Man väljer olika bara. Man stannade kvar eller kom tillbaka. Man krisade och gick till doktorn i stället för att experimentera med veganism och droger. Man fick barn och gifte sig och skilde sig. Köpte hus på landet, sålde och skaffade lägenhet i stan. Bytte bil och jobb. Olika val, olika anspråk. Man läser hellre böcker än röjer runt i festivallera. Och så länge man har Lloyd Cole som uttolkare klarar man sig utmärkt bra även här, tack så mycket. Det är en helt igenom trevlig kväll i all sin anspråkslöshet.