En helhet av musik, rörelse och ljus

Love, Love, Love (play me the Bolero) Koreografi: Carl Olof Berg Dansare: Suzie Davies och Mattias -Ekholm Ljus: Carl Olof Berg och Viktor Wendin Dans i Nord Christinasalen i Piteå 
När den franske tonsättaren Maurice Ravel själv dirigerade sin Bolero för första gången som ett fristående orkesterverk i Paris 1930 ? han hade skrivit det tre år tidigare som balettmusik på beställning av den ryska ballerinan Ida Rubenstein ? skapade stycket upphetsning i salongen. Folk reste sig upp ur sina stolar, grep tag i sina bänkgrannar, kramade programbladen. Efter 18 minuters musikalisk upptrappning och lika många upprepningar av melodin kom så det upplösande slutackordet och det sägs att det gick en jättelik kollektiv suck av lättnad genom salongen. Nästan 80 år år senare hörs väl inte direkt några jättelika suckar, men stycket förmår fortfarande skapa spänning. Ravels Bolero har blivit mycket använd genom årtiondena, nästan en klyscha för att beskriva kärlekens upptrappning och förlösning. Ändå behåller musiken sin laddning, bortom tid och rum. Verklig urkraft rår inte ens Hollywood på. Koreografen Carl Olof Berg, en gång en av landets allra yngsta Danshögskoleelever, numer en av de mer framgångsrika av våra yngre koreografer, tar stycket i bruk för att reflektera kring kärlek och passion. Använder ?Boleron? som en scenografi, redo att ta i bruk för den som längtar. I denna dansduett placerar han två människor ? två krigare, Suzie Davies och Mattias Ekholm? som strandat på scenkanten, redo att kläckas ur sina uniformer för att ta sin tillflykt till drömmen om kärleken, in i ?Bolerons? manande rytm, bort från den tyska discodängans mekaniska tjat om Play me the Bolero. De flyr rakt in i drömmen om kärleken, den farligt röda, den varma röda. Vitsminkade i ansiktet, välavvägda i rörelser. Sorgsna är vad de är, utan förmåga till egentlig kontakt och ofta med krökta ryggar, märkta av livet. Men drömmen vårdas, dansen fortsätter, repeteras i solistisk tvåsamhet. Ljuset skiftar, blir vitt och skoningslöst. Musiken pågår, liksom drömmen på den djupa och mycket vackra scenen. Som målade Carl Olof Berg en bild av musik, rörelse och ljus. En helhet där delarna inte går att skilja från varandra. Kanske ingen jättesuck precis, men visst släpper den andlösa stämningen i gryningen när solen glöder och stora tårar dunsar ner mot scengolvet. Men känslan av vemod dröjer sig kvar länge. Det är fint. Play me the Bolero, eller som stycket egentligen heter Love, Love, Love (play me the Bolero) ingår i Dans i Nords danssatsning och inramas på föreställningsorterna Piteå, Luleå och Jokkmokk av lokala arrangemang. I Piteå fick vi se prov på det lokala dans- och musiklivet genom små korta stycken av Svenska Balettskolans åttondeklass, Strömbackaskolans danselever, studenter från Musikhögskolans danslärarutbildning, en slagverksensemble från Framnäs folkhögskola och flöjt och piano av Musikhögskoleelever. Piteå är numer inte bara en musikstad utan också en dansstad, vilket visades tydligt. Mest imponerande var samarbetet mellan slagverksensemblen från Framnäs och Strömbackaskolans dansare, även det en helhet att stilla bedja om.