En helgjuten upplevelse i domkyrkan

Båda musikerna är ju formidabla virtuoser på respektive instrument, det visste vi sedan innan, men under denna konsert får vi även stifta bekantskap med dem som kompositörer. Och just det blev i alla fall min stora behållning. Lindbergs Koka Koka, som bygger på Astrid Lindgrens rövarspråk, är en fantastisk skapelse för trombon, röst och fötter. Allt framfört av en person! Ett parti är rytmiskt svängigt. I ett annat parti sjunger han och spelar samtidigt varpå ett mycket lustigt läte uppstår. Mycket läckert. Idenstam som kompositör var en nyhet för mig. Under denna konsert fick vi höra tre delar ur hans verk Cathedral Music. Under det första, Procession, använder han den för rockmusik så vanliga pentaskalan i melodin. Detta tillsammans med spännande harmonik gör att jag ibland tycker mig höra reminisenser från John Lords orgelspel. Den andra delen, Schertzo, är en mycket snabb och virtuos sats men samtidigt väldigt lågmäld. Den tredje satsen, Dance III, är heavy metal-inspirerad blir en mycket mäktig upplevelse där orgeln verkligen får bekänna färg. Tillsammans framför de Lindbergs Octopus Panda. Verket inleds med en fanfar och en liten bit in kommer ett parti som jag bara måste få nämna. Musiken har lugnat ner sig betydligt och Lindberg gör ett ornament på trombonen. Orgeln fångar upp sluttonen och man får en svävande känsla, som om tonen aldrig tar slut. Detta upprepas i olika lägen och till slut har de byggt upp ett mycket vackert ackord. Sånt går i alla fall mina öron igång på! Lindberg framför även sitt egna verk Joe Jack Binglebandit. Även här framkommer rock-reminisenser. Det är överhuvudtaget ett mycket svängigt verk. I ett parti spelar Lindberg så snabbt och så länge att jag undrar om han inte skall ramla om kull av syrebrist. Förutom de egna kompositionerna fick vi även höra flera stycken från mer traditionella komponister. Ravels Bolero framförs i ett mycket läckert arrangemang och ja, de fick fram känslan av virveltrumma genom hela verket, fråga mig dock inte hur! Det här var verkligen en frisk fläkt i den ibland lite stela klassiska genren. Jag var nog dessutom inte den enda som tyckte det då det blev både stående ovationer och extranummer.