Det är längesedan höga listplaceringar och medial exponering var synonymt med karisma, talang och ja, bra musik helt enkelt. Därför kändes det inte alls konstigt när den artist som i Idol 2008 ansträngde sig mest för att visa så lite personlighet som möjligt - två år senare vinner hela melodifestivalspektaklet. Rakt inför svenska folket smörsjöng hon sig till seger med låten This Is My Life. Redan när hon som sextonåring breakade med sin audition inför Baggarna och Carlsson, visade hon kraftigt brådmogna tendenser som sångerska, och nu, när debutskivan Yours Sincerley landar i skivdiskarna, har hon hunnit växa och blommat ut till en hel tant. Jag köper det inte. Dessutom är låtmaterialet extremt tunt. Ofta, med den här typen av produktartister, så kan man undrar hur mycket dom egentligen själva har varit delaktiga i skaparprocessen av sina egna skivor. Om dom haft något inflytande över huvud taget. Men här finns både en och två låtar som Bergendahl själv komponerat. Dessvärre inte heller det till någon nytta. Här sprejas det gröna äpplet rött. Till exempel i söderhavssmöriga "Barcelona Blues", där hon plötsligt, lite så där lagom spanskt, börjar läspa fram textrader som: "You just stood there in the rain, i had too much tequila, and you’re the one to blame", och: "You promised you’d stand by me, and chase this blues away". Inte ens smörsångarkungen Demis Roussos hade kunna få det trovärdigt i mina öron. Nej, Svensson. Ge henne minst tio år till, låt henne mogna på riktigt, och fram tills dess - lägg era pengar på annat.
