En härskare i eget rum

Från början är det hela nästan komiskt exakt. Den lilla mannen i sin lustiga klädsel - kavaj och resterna av en balettkjol, grova skor och långkalsonger - pekar ut riktningen med hela handen. Dit och dit och dit - som byggde han ett rum av diagonaler. Kanske är det också precis det han gör medan han samtidigt kämpar med ordningen, söker strukturer, prövar gester, lägger handen på hjärtat - en rörelse som emellanåt får honom att likna Napoleon. En härskare i ett eget rum, ett rum han själv skapar. Koreografen Örjan Andersson låter fem dansare - bland annat Lava Markusson från Jokkmokk, alla i mycket individuella utstyrslar - befolka detta rum, som sällan är ett och samma. Plötsligt har rummet förvandlats till en vildmark fylld av exotiska djur. Lika plötsligt har det blivit en plats som enbart existerar i tanken - Jens Sethzmans scenografi och ljus är en viktig komponent för både det abstrakta och det föreställande i Örjan Anderssons koreografi. Snyggt blir det väldigt ofta, rörelser som står i stark kontrast till varandra - hårt mot mjukt, avslappnat mot spänt, kontroll mot kaos. Och den lille mannen bygger vidare, bär sina klotsar, pekar ut sina riktningar, söker sitt hjärta. Han lyckas till slut, scenen töms på dansare och han har äntligen funnit en form för sina klotsar. Men är han lycklig? Kanske, svårt att säga. Själv lämnar jag i alla fall lokalen med en plötslig rumsmedvetenhet.