En hård och bråkande liten bok

Rask har utgått från postpunkbandet Joy Divisions skiva Still och presenterar, låt för låt, sina personliga tolkningar. Ibland lånar han hela fraser, andra gånger rör det sig mer om en vag förnimmelse av originalet. Med kalkerpapper ritas streck av varierande tjocklek. Ofta löper handen fritt. I förgrunden står gruppens sångare Ian Curtis, självmördad genom hängning vid 24 års ålder. För en del ungdomar mellan 15 och 50 har han en status värdig tidigt bortgångna genier som Keats eller Novalis. Det vore lätt att raljera över all denna ibland okritiska beundran, men släpper man cynismen kan man också se att det finns en grund för att Ian Curtis och Joy Divison fortfarande stöts och blöts. De var nyskapande, och fortsätter att vara det än ett tag. Rasks perspektiv är förvisso fansets, men han tycks inte vara ute efter att bygga monument. Det rör sig inte om något äreminne, snarare om vidarediktning. Det finns en skugga där redan från början, på den allra första sidan: "När öglan är lagd / behövs bara en lätt / vickning". Ett "han" återkommer, speglat i upprivna scener, här och där hämtade direkt från Ian Curtis texter. I dikten Skuggspel, parafraserande Joy Divisions Shadowplay, blir överföringen särskilt intressant. Ian Curtis sjunger: "I did everything, everything I wanted to / I let them use you for their own ends / To the centre of the city in the night / waiting for you." Och Rask svarar: "Han gjorde allting, allting han ville / Som dom ville - för deras skull / För sin egen skull / Han var där / Utanför staden, uti jävla leran / väntade han på henne / Han försökte verkligen nå henne / Till och med utanför länsgränsen". Ord har valörer, klanger, och ett ord som "länsgränsen" är verkligen inte det första jag skulle koppla samman med Ian Curtis estetik. Samtidigt rymmer det en ensamhet som ligger i den linjen. Tolkningen är inte slapp och beredvillig, den adderar något till originalet. Rask har skrivit en hård liten bok. Det är lätt att uppskatta konsekvensen, och det kompromisslösa i projektet. Jag skulle nog inte säga att det är ett material som överväldigar mig, men det vill något. Och det bråkar, även med den döde.

En hård och bråkande liten bok

Den ser inte mycket ut för världen, Peo Rasks diktsamling Stilla. Att bara ta sig igenom de 27 sidorna går i en handvändning. Men själva läsandet tar längre tid. Så är det heller ingen diktsamling i vanlig mening detta.