I Lainio blir en björn skadskjuten efter att ha tagit en jägares hund. Efter en dramatisk spårning fälls björnen och i björnens mage hittas, förutom delar av hunden, en tumme från en människa. Några månader mördas en kvinna, Sol-Britt Uusitalo i Kurravaara. Hennes lille son Marcus överlever men minns ingenting.
Det ska snart visa sig att döden verkar förfölja en speciell familj lite för mycket.
Jag måste bara beröra Åsa Larssons personlandskap en aning. Kammaråklagaren Rebecka Martinsson är, som vanligt, berättelsens nav. Den som har följt henne genom de fyra tidigare romanerna vet att hon har genomlevt hemskheter som ingen människa ska behöva vara med om. Här finns också poliserna Anna-Maria Mella, Sven-Erik Stålnacke, Rebeckas vänner Sivving, vän i Kurravaara, Krister
Eriksson, polis och hundförare.
Åklagaren Carl von Post måste också nämnas, en sällsynt osympatisk och patetisk klåpare som utmanövrerar Rebecka Martinsson som förundersökningsledare eftersom Rebecka anses alltför involverad i händelserna i Kurravaara.
Åsa Larsson har skrivit en oerhört vacker och grym historia om goda och onda människor, där alla delar, stora som små, tar andan ur mig som läsare.
Vacker för att den skildrar människor, hundar och natur på ett fantastiskt levande sätt. Det finns en harmoni också i grymheterna. Under läsningen ligger dramatiken på lur mest hela tiden och efteråt, när allt ska smältas, känner jag en oerhörd respekt för författarens sätt att skapa denna väv, denna bonad som berättar om dessa ödesmättade händelser.
Respekt till Åsa Larsson som hade tålamodet att invänta sin berättelse. Hon har själv berättat om skrivkramp och en historia som inte riktigt lydde henne, därför nästan ett års försening jämfört med planerad utgivning.
Det är ett tålamod som säkerligen har gjort sitt för att Till offer åt Molok, hennes femte roman om kammaråklagaren Rebecka Martinsson är hennes bästa hittills.
Jag säger roman, inte för att det är något fel på deckargenren. Det är bara det att det var länge sedan Åsa Larsson sprängde genregränserna. Alldeles övertydligt väl med hennes förra bok, Till dess din vrede upphör. Det är klart att de bästa deckarnas alla attribut finns här; spänningen, drivet, riktigt levande och trovärdiga karaktärer. Dialogerna, de överraskande vändningarna, den nagelbitarhemska slutjakten. Men det finns mycket mer i Till offer åt Molok.
Hela historien är en sinnrikt vävd bonad som tar in 1900-talets industrihistoria i form av LKAB:s förste disponent Hjalmar Lundbohm och låter denne mytomspunne samhällsbyggare figurera som människa, inte bara symbol. Han får också hitta kärleken i form av den nya folkskollärarinnan Elina Pettersson när hon i april 1914 kommer upp till Kiruna från Stockholm, med sin koffert full med böcker och sin oskuldsfulla skönhet.
Deras möte ligger som en mörk bakgrund till en tragisk händelseutveckling som skall påverka generation efter generation. Avsnitten från Kiruna kring 1914-1920 och den händelseutveckling som slutar med mordet på den unga Elina och sedan fortsätter att orsaka tragik in till denna dag, visar att Åsa Larsson verkligen behärskar sitt språk och sina verktyg.
Är det snyggt gjort? Hänger trådarna ihop? Ja, hur var det nu vi lärde oss: Hade påven en lustig hatt? Sket björnen i skogen?
In i minsta detalj är romanen en fulländad historia. Språket är varierat; hårdkokt när det behövs, vackert beskrivande när det gäller natur och hundar, realistiskt och inkännande när det gäller relationer och människornas storhet, svek och tillkortakommanden.
Efter läsningen är man rätt slut. Det tar på, om man säger. Inte för att läsningen har innehållit tråkiga partier, tvärtom. Här dras du in i ett djävulskt skeende där det trots alla grymheter ändå finns plats för värme och tröst.