En grym konsert med idel hits

Sedan Stevie Wonder tog sig i den kreativa kragen i och med senaste plattan A Time to love från 2005 och det väldigt vackra hiphop-midtemposoul-samarbetet Been through the storm från ett Busta Rhymez-släpp, så har jag inte längre några rädslor för att ikonen riskerar att svärta sitt namn med att inte lägga av. Ny platta lär dock dröja, men i fredags fick den 58-årige Stevie bevisa för den svenska publiken att han fortfarande är väldigt relevant. Till det 16 personer starka bandets fusionversion av Miles Davies All blues leds soulikonen in av dottern Aisha (hon som en gång i tiden fick bejbis-gurgla i introt på fina Isn’t she lovely). Stevie spiller ingen tid och börjar genast att sola sig igenom ett fantastiskt parti munspelande som "hej och tack för att ni kom ikväll". Efter det blir allt också bara bättre. Inledningen med låtar som All I do, Master Blaster (Jammin) och Knocks me off my feet inom de första 20 minuterna är oerhört imponerande. Sen kommer det ett parti i konserten som inte är lika bra. Det när bandet ska presenteras på amerikanskt "alla ska ha 16 takter-vis". Visst skulle även Stevie kunnat hoppa över att bryta ner var och varannan av sina mindre kända låtar som spelas i detta mittenparti i jammiga fusionjazz-versioner, men samtidigt förstår jag honom. Jag talade med en kompis om precis det där mittenpartiet senare. Kompisen tyckte man skulle förlåta Stevie, eftersom han var övertygad om att just sådana utspel är det som får gubben att fortfarande tycka att det är kul att spela. Så är det nog. Hur skulle han palla att flyga världen runt om han inte fick ha lite kul? Stevie är perfektionist när det gäller musiken, det hörs. Den största frågan under fredagskvällen är dock vad Stevie hade tyckt om de videoanimationer som pågick bakom honom på den massiva duken, om han nu hade kunnat se dom. Med tanke på hur noga han är med det musikaliska alltså. Tänk Windows media player, på random. Hjärtan som regnade, noter som seglade genom duken. För er som var på Coldplay i samma arena dagen innan måste det ha stuckit rejält i ögonen. Å andra sidan spelar animationerna knappt någon roll alls när den sista timmen av det nästan tre timmar långa soulväckelsemötet avverkas. Signed sealed delivered, Do I do, Part time lover och As är lika fantastiska i dag som den dagen de skrevs. Stevie var till och med så glad och entusiastisk över sig själv att han bjöd upp äldsta brodern Milton upp på scenen, bjöd på tårta och avverkade en fantastisk funkig version av Happy birthday innan han leddes av scenen av samma dotter som visade in honom. !Bäst: Living for the city - Å herregud vilken låt.
!Sämst: Att ingen talat om för Stevie hur animationerna egentligen ser ut bakom honom.