Lantbrevbäraren Ferdinand Cheval snubblade på en sten 1879 vid en av sina postturer. Han tyckte att stenen hade en form som talade till honom och tog därför hem den i sin postväska. 33 år senare hade han med den stenen som grund byggt ett fantastiskt fantasislott i Hauterives som i dag lockar tusentals besökare. Han upptäcktes av de franska surrealisterna som en så kallad särlingskonstnär och André Breton, surrealismens ideolog, skrev till och med en hyllningsdikt till honom. Själv betraktade han inte sin rastlösa fritidsysselsättning som konst. Hans verk utvecklades utan tanke på konstnärlig karriär. Många av utställarna i Norrbottniska uttryck som nu visas på Havremagasinet i Boden har säkerligen haft samma förhållningssätt som Cheval till konsten. Framställningarna är förmodligen sprungna ur något annat än ett karriärbehov och tillfredsställelsen över att de materialiserats har varit fullt tillräcklig.
Det är representanter för konstetablissemanget som med en annan läsart, har hittat ett slags utopiskt alternativ till konstbegrepp och konstkonventioner. Utanförskapet i begreppet Folkkonst/ Särlingskonst/ Outsider art/ Annan konst är tveeggat, lika gärna som det bär på en autenticitet och en trovärdighet kan det bli ett manér eller i värsta fall en skrattspegel, ett antropologiskt nedslag i UFO-land. Det är en grannlaga uppgift att orientera i konstens snårskog. Att känna igen något som konst kräver trots allt ett konstbegrepp och konstnärliga konventioner.
Utställningens namn Norrbottniska uttryck är neutralt i det avseendet medan sammanställningen av utställare poängterar en skillnad mot den etablerade konsten. Det som visas är en sorts naiv konst, antiurban, skapad ute i stugorna som en subversiv motståndsakt, som en dröm om ett annat samhälle. Hängivenheten och äktheten är det inget fel på men det är ingen garant för att det blir bra eller ens konst. Det räcker inte enbart med att det är besynnerligt, egenartat eller roligt. För mig krävs det en beständig poetisk laddning för att jag skall uppfatta något som konst. Det kan jag finna till exempel i Gideon Granbers målningar och små skulpturer.
Jag fastnade framförallt inför scenen där den korintiske prinsen Bellerofon sittande på ryggen av Pegasus kämpar mot Chimaira, ett grekiskt monster som andas eld genom sitt lejonhuvud och som på sin rygg har ett gethuvud och en orm till svans. På ett annat podium står vad jag uppfattar som smörsångaren Christer Sjögren i vit kostym, ackompanjerad av en saxofonist, medan grannpodiet visar en grov karl i helskägg som sitter vid en brasa och väntar på att kaffet skall koka. Två vita nunnor, jagade av en medeltida soldat försöker värja sig med ett kors, medan himlakonungen med sin glänsande krona övervakar dem alla. I hans verk finns sannerligen en laddning.
Samma äkthet finner jag även hos Julia Nylund med sina minnesporträtt av gårdens djur, även hos det unga paret och de två kvinnorna vilka sitter distanserade från varandra, med armarna i kors som om de vore ovänner.
Gunnar Hansson, mannen som i trä har skulpterat Sveriges alla fåglar, har fyllt ett rum med djurskulpturer i trä. Dessa verk är något mer utvecklade formässigt än de föregående men de har tvivelsutan ett lätt naivt uttryck över sig. Här finns både fälthare och skogshare, kanin, grävling, björn och kronhjort. En naken näck med sin fiol underhåller en stolt svan simmande i sin damm, medan troll i andra änden av rummet drumlar sig fram.
Birgit Engström som huserar i samma rum har gjort korsstyngnsbroderier som i text beskriver rättsövergreppet mot hennes far och familjen i samband med Enbomaffären. Det är ett gott hantverk och jag kan förvisso förstå hennes bitterhet och förtvivlan över att fadern, oskyldigt dömd, inte fått resning och upprättelse i målet men jag har svårt att se det konstnärliga i sammanhanget. Det gäller även övriga icke nämnda deltagare i Norrbottniska uttryck.
Till utställningen har konstnären, fotografen och filmaren Carl Johan de Geer inbjudits som affischnamn och deltar i egenskap av filmare. Han ställer ut storyboards för en del av sina filmer, bland andra långfilmen Buljong, en film som från ett tänkt 3000-tal via foton gör återblickar på 1900-talet. De kortfilmer han visar är även de återblickar.
För oss som var unga och samtida är det naturligtvis mycket av igenkännandets glädje i dessa filmer men jag undrar hur en yngre publik uppfattar dem. Tiden bar, liksom folkkonsten i allmänhet, på en dröm om ett annat samhälle. De Geer verkar ha kommit till den ålder då man börjar eftersinna sig och fokusera på det som varit och göra avböner. Hans memoarer kom som bekant ut för bara några år sedan.
Samtidigt som han deltar på Havremagasinet deltar han som fotograf i utställningen Vi hade fel på Waldemarsudde, vilken handlar om borgarklassens haute couture under 1960-talet i Paris. Som alla avantgardister ville han då starta från år noll och se sig som immun mot traditionen. Ett fenomen som även präglar dagens avantgarde. Det länder honom till heder att erkänna att han hade fel. Tiden verkar för fler erkännanden.