En glad och arg bibliotekarie

"Absolut lycklig i nuet har ännu ingen bibliotekarie någonsin känt sig - om inte som drucken." Schopenhauer, parafraserad av bibliotekarien och författaren Christer Hermansson. Men tar man del av hans klippbok Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor? så tonar bilden av en ganska glad bibliotekarie fram. Eller säg hellre: glad och arg. Glad över att få förmedla litteratur (något Hermansson tycks ta på samma allvar som prästen evangelierna, vilket hedrar honom). Arg över nedskärningarna inom biblioteksvärlden. Över politikernas brist på visioner och somliga bibliotekariers ogina attityd mot författarskrået. Med biblioteken är det ungefär som med det rinnande vattnet eller elektriciteten. De bara finns där. Självklara, även i post-folkhemmet. Kunde man i alla fall tro. Men på drygt 20 år har antalet kommunbibliotek minskat från 1800 till dagens 1100. Och lånesiffrorna fortsätter att sjunka. I regeringspartierna finns det dessutom företrädare som ser bibliotekslagen som ett ingrepp i det kommunala självstyret. Bibliotekslagen som föreskriver att varje kommun har en skyldighet att tillhandahålla ett bibliotek och låna ut böcker utan ersättning. De som driver den typen av frågor, där biblioteken och de fria boklånen ifrågasätts, bör dock inte tro att de kommer att bli belönade för det. Från höger till vänster i väljarkåren finns det en bred enighet om bibliotekens stora betydelse. Hermansson skriver (och det är lätt att instämma): "Alla människor behöver gott bröd, sol, någon att älska och bra offentligt finansierade bibliotek. Bibliotek är en god sak." Hans bok, utgiven i en snygg originalpocket, är sympatisk i sitt lilla format, envis och bråkig. Man kunde önska sig fler lägesrapporter inifrån biblioteksvärlden. Men på en bestämd punkt tvingas jag protestera: läderbyxor är ett plagg för avdankade tyska hårdrocksband - inte för bibliotekarier.