En genuin humorist

Den 22 december 1958 hittades författaren Birger Vikström död i rum nummer fyra på hotell Saga i Stockholm. Han var då endast 37 år gammal. Det hade gått tio år sedan debuten med novellsamlingen Gyllene tider. Birger Vikström ses som den förste i raden av betydande författare från den norra delen av Västerbotten. Från Granbergsträsk är det nämligen inte långt till varken Raggsjö eller Missenträsk, byar i Västerbottens inland där Torgny Lindgren och Sara Lidman växte upp. Till den senare hade Birger Vikström en speciell relation. När Sara kom ut med Hjortronlandet 1955 skickade hon ett exemplar till Birger. Tillbaka fick hon ett brev där han skrev att kronotorparna i Västerbottens inland, det var hans erfarenhet. Han hade levt det hon sett från sidan. Hade han bara haft tid och hälsa och mat nog skulle De lyckliga åren gett en vida sannare bild. Efter att ha läst fem recensioner av hennes mästerverk gick han till en rivningstomt och rev boken i tusen bitar.Hemlös
Och han fick ett nytt exemplar. Gjorde sedan en analys av språket i boken som publicerades i BLM, Bonniers litterära magasin. Enligt Lidman själv var det en formidabel genomgång, kompetent.Birger Vikström blev hemlös redan i tonåren. När familjen flyttade till Granbergsträsk var han fyra år och hans far redan illa däran. Om uppväxten skriver Birger i De lyckliga åren från 1954. Boken betraktas av många som hans bästa. Han fick pris och stipendier, däribland Svenska Dagbladets
litteraturpris. Fjorton år gammal stod han föräldralös. Det kringflackande livet började. Det blev många resor, många arbeten och många intryck. Allt detta resulterade i åtta böcker utgivna under tio år. Birger Vikström var en man med mycket i bagaget, men han hade det inombords. Delar av det finns att läsa i hans böcker som präglas av humor, allvar och ironi. Men de materiella tingen från dessa tider saknas. När hans liv samlades ihop var det inte större än att det rymdes i en koffert.Återvände alltid
Han reste alltid lätt. Försvann från Stockholm utan att någon visste var, men återvände alltid. Det var i Klarakvarteren han tillbringade sin tid i huvudstaden. Han tillhörde den sista gruppen bohemer i Klara där Victor Arendorff och Nils Ferlin representerar de två tidigare perioderna. I Klara fanns likasinnade, och där fanns även tidningsredaktionerna. När en dikt blivit såld (om än till ett blygsamt honorar) skulle det firas, det var ingen idé att spara på krutet. Man gick till Pilen på Bryggargatan. Arvodets storlek bestämde vad det skulle firas med. I slutet av 1940-talet insjuknade Birger Vikström i tuberkulos. Sjukdomen gjorde att långa perioder tillbringades på olika sanatorier, inte bara i Sverige utan även utomlands. Smärtan begränsade skrivandet under dessa perioder, men gav honom också viss arbetsro. 1950 hade han kommit ut med diktsamlingen I stället för rakblad och romanen Staden. Kritikerna uppskattade inte riktigt hans nya vägar och tyckte att Birger skulle hålla sig till det han var bra på - att skriva berättelser. Och det gjorde han. I mitten av 1950-talet hamnade han återigen i rampljuset. Anledningen var Egna historier (1953), De lyckliga åren (1954) och Dubbelkrut (1956) som anses utgöra det viktigaste i Birger Vikströms skrivande. Tuberkulos
Birger Vikström var inte ensam om att ha drabbats av tuberkulos i Klara. Sjukdomen var något som följde med fattigdomen bland bohemerna. Med tuberkulosen kom också morfinet. Och vissa menar att det var just missbruket av detta som orsakade Birger Vikströms allt för tidiga död. De flesta lämnade medicinerna när de lämnade sanatorierna medan andra vande sig vid det och inte klarade tillvaron utan det. Omständigheterna kring dödsfallet är oklara, även om dödsattesten talar för kvävning. Den ena lungan var gasad, den andra svårt angripen av tbc. Vid obduktionen hittade man dock ett främmande gift i vävnaderna. En av dem som fanns i Birger Vikströms närhet och fortfarande är i livet är författaren Ann Smith. De träffades första gången på en debutafton på ABF i Klara 1949. - Han var väldigt charmig när han log och skrattade, det föll alla för. Det berodde på vad han höll på med, det var hans liv att skriva. Han var genuin och rolig, vi har inte många humorister i Sverige. Det hör inte till vår tradition. Då överlever man också som Birger, det finns fortfarande de som frågar om honom.Fotnot: Till 80-årsminnet av Birger Vikströms födelse 2001 gav Bert Linné och Åke Leif-Lundgren ut En underlig roman om hans författarskap. Där kan man bland annat se många av hans egna oefterhärmliga teckningar.