Helioskatastrofen är Linda Boström Knausgårds första roman. Titelns klassiska anspelning får sin förklaring på första sidan, en flicka föds där av sin far, ur hans huvud. Men det är i Västerbotten och fadern är ingen Zeus, han är svårt sjuk och tvångsvårdas snart för sin schizofreni. Flickan Anna försöker desperat, som fosterbarn i en annan familj, få kontakt med honom, skriver brev, hoppas.
I denna uppväxtskildring bland de mycket frireligiösa och de mycket sjuka känner jag mig inledningsvis som på en scenföreställning utan konstgrepp (trots det poetiska språket), en verklighetens redogörelse för psykisk sjukdom, utsatthet, problemformuleringssvårigheter av ett slag som de flesta aldrig ens är i närheten av. Och hamnar i den vanligaste reservationen inför romaner av det här slaget. Det speciella tolkningsproblem, det Brecht omtalade som Verfremdung blir här så monumentalt att fiktionen släpper i fogarna. Man har att ta ställning till en social journal, en utförlig sjukdomsberättelse och vad är då relevant?
Jo, allt detta, och hur ska man ta emot? Hur stor grad av referens till den extatiska miljön bland pingstvänner i en västerbottensby eller på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning krävs för att litteratur ska uppstå i läsningen, någonting mer magiskt än det erkännsamma; att det mänskliga lidandet ibland är alltför stort och opåkallat. Vilket för oss över till etiken och en helt annan diskussion. När vi egentligen tror oss konfrontera estetiken, konstverket, den allmängiltiga gestaltningen.
Det här är inte cynism, men om lidandet inte gör litteratur av sitt öde, vad har det då att säga oss? Religion?
I denna tvekan befinner jag mig länge, ända tills Linda Boström Knausgårds språk genom den (nu lika psykiskt sjuka) Anna färdas upp mot ljuset igen. Då skjuter romanen som ett spjut med fiktionens övertygelse. Genom vittnesutsagan, dokumentationen, den trogna verklighetsbilden. Gallret ramlar undan, romanen har brottats färdigt med sitt stoff och övertygar med sin helhet i ett magiskt-lyriskt tonfall.
En helt kort och genomlyst sorgeberättelse, en tillblivelse mellan en fader och hans dotter, ett sökande och en utväg.