Under 2000-talet har läsförståelsen gradvis försämrats och läslusten minskat hos svenska barn och ungdomar, det fastslår så väl PISA-undersökningar som den av regeringen tillsatta Litteraturutredningen. Med en så dyster överblick är det lätt att sätta sitt desperata hopp till själva ungdomslitteraturen, gärna till förförisk, endimensionell Twilight-prosa som i bästa fall kan leda in horder av tonåringar på tyngre substanser och kickar. Om de bara hittar rätt bok, om vi bara sänker trösklarna, så följer väl intresset som en ofrånkomlig konsekvens? Definitionen av läsning som ett positivt narkotikaberoende.
I den sortens pragmatiska litteratursyn är Per Nilsson svår att inpassa. Han är en av Sveriges mest lästa barn- och ungdomsförfattare med ett trettiotal titlar bakom sig. Prisad och populär, med både starka formexperiment och medsvepande intriger som redskap. Men Nilsson är inte alltid lättfattlig eller lättsmält. ”Jag skriver böcker för unga människor. Men jag skriver inte för alla.” konstaterar han själv, i presentationen på Rabén & Sjögrens hemsida.
Per Nilssons senaste bok, den postapokalyptiska Otopia , är en historia som ställer osedvanligt höga krav på den unga läsaren. Anspråken går bortom renodlad läsförståelse, här fordras djup och allvarlig eftertanke. Förståelsen för att vi inte förstår. Självständiga värderingar, bildandet av en egen uppfattning som kanske skiljer sig markant från författarens. Det är inte så många böcker, oaktat målgrupp eller genre, som inbjuder till det.
Otopia kan vara en utopi eller dystopi, de flesta karaktärer kan väcka respekt eller irritation och deras relationer upplevas som goda eller destruktiva, allt utifrån läsarens personliga tolkning. Vidare väcker romanen reflektioner kring sex, sexualitet och skildringen av dessa. Själv pendlar jag mellan att skarpt ogilla Per Nilssons (född 1954) obesvärade blick på den unga kvinnliga huvudpersonens kropp och lust, och att se det som en positiv och självklar del av karaktären som subjekt. Finns det anständiga gränser för vilka erfarenheter en författare bör försöka sig på att skildra? Vad riskeras och vinns när den vanemässiga gränsen mellan ont och gott luckras upp, när läsaren lämnas utan facit eller instruktionsmanual bland politiskt och idémässigt sprängstoff?
Det finns inga givna svar, och frågorna intresserar förstås inte alla. Därtill saknar en stor andel högstadie- och gymnasieungdomar inte bara intresse, utan färdighet att närma sig en roman som Per Nilssons Otopia . Och det är naturligtvis inte författarnas uppgift att rätta till det förhållandet. Vad och hur vi lär oss i skolan är en politisk fråga. Alliansens skolpolitik har misslyckats fatalt. Det är hög tid att omdefiniera utopin.