En framtidshälsning från hälsodiktaturen

I Tyskland har Juli Zehs Corpus Delicti jämförts med George Orwells 1984. Den senare släpptes 1948 och var Orwells sätt att i dystopins form framföra kritik mot kommunismen i öst men också mot nazismen. Juli Zeh skriver även hon om ett totalitärt samhälle år 2058. Där är det otillåtet att ifrågasätta "metoden", som genom naturvetenskapen skilt människan från hennes långa äktenskap med själen. Allt som finns är kroppen och den måste därför vårdas minutiöst. "En människa som inte sköter sin hälsa kommer inte att bli sjuk, hon är det redan". Att sköta sin hälsa är inte bara något som rekommenderas, det har blivit en plikt, liksom att endast skaffa en partner som har kompatibelt immunsystem. Zeh drar i trådar som rör dagens påstridiga predikanden om vikten av träning, rätt kost och hälsa. Budskap som redan ligger färdigformulerande i vår tid, rymmer läskiga undertoner. I värnandet om den starka och friska kroppen ligger implicit föraktet inför motsatsen. I romanen ses svaghet, sjukdom och tvivel av vilket slag det vara må som kritik mot rådande system. Därmed blir det omöjligt att avgöra om medmänniskor är onda eller goda. Allt som betyder något är om reglerna i den allenarådande mallen efterlevs. Bokens huvudperson - den tidigare klanderfria biologen Mia Holl - hamnar i en Kafkaliknande process när hennes bror Moritz tar livet av sig sedan han anklagats för mord och våldtäkt. Mia kommer efter med de obligatoriska sömn- och näringsintagsrapporterna och dras steg för steg allt djupare in i det juridiska maskineriet. Hon omges av människor som ena sekunden tycks vara hennes vänner för att i nästa visa sig vara hennes dödsfiender. Romanen är ganska knyckig och innehåller flera tvärvändningar. Moritz tycks plötsligt vara oskyldig trots att DNA - som inte får betvivlas - visar att han är skyldig. Det här får Mia, som vacklat mellan broderns frihetslängtan och "metodens" lockande ofelbarhet, att säga att hon hädanefter bara ska handla utifrån kärlek. Att Zeh är krävande att läsa har hon visat tidigare. Men hon är också någon som bevisar att romanen kanske mer än någon annan konstform kan driva resonemang om samhällets utveckling. Även om de juridiska scenerna säkerligen lär pröva en och annan läsares tålamod vimlar det av tolkningsmöjligheter. Boken är på flera sätt oroande läsning. Inte bara därför att Zeh tar sin utgångspunkt i världen omkring oss. Utan därför att det nyckfulla svängandet mellan goda och onda avsikter, inte bara hör till boken utan också till verkligheten. Det lär oss om inte annat historien. Orwells totalitära kontrollstat var inte verklighet när år 1984 väl kom, snarare var de flesta totalitära samhällen då nära sin undergång. Likväl har kontrollsamhället levt vidare och byggts ut inom demokratierna. Det finns anledning att misstänka att hälsostaten kommer att göra detsamma. Om det är en fara eller en möjlighet avgörs inte minst av vår medvetenhet om riskerna. Där har Zeh bevisligen ett och annat att lära oss.