Ondjakis Visslaren. Om att det var som att lyssna till en konsert att läsa den. Språket var inte bara musikaliskt, han lyckades dessutom beskriva musik på ett sätt jag knappast läst någon annanstans.
Nu har Tranan låtit Yvonne Blank översätta ytterligare en roman - debuten God morgon kamrater, som kom ut i Angola 2003. Boken är tillägnad "Kamrat António" som var familjens kock, städare och allt-i-allo, vidare "alla kubanska kamrater" - det vill säga alla de kubanska soldater som stred och vann mot Sydafrika och de volontärer, läkare, sjuksköterskor och lärare som var verksamma i Angola under kriget mot Sydafrika och speciellt de som arbetade i författarens klass - samt till författarens alla klasskamrater. Allt i nämnd ordning.
Den tunna lilla boken är berättelser om några dagar i början av 1990-talet strax innan fredsuppgörelsen med UNITA som ledde till de första fria valen i Angolas historia.
Men det är inte en politisk berättelse. Ondjaki som föddes 1977, skriver stadigt förankrad i 12-åringens värld. Det viktigaste för honom är kompisarna i skolan och att till exempel hinna före sina systrar att paxa mangokärnan att suga på eller att plocka den första avokadon.
Genom att i handlingen låta pojken lotsa sin portugisiska faster runt i Luanda målar författaren en bild som i alla fall jag aldrig ens kunnat tänka mig, som att människorna närmast måste stå i givakt när presidentens svarta bil blåser förbi. Vilket den gör tämligen ofta. Så fort kortegen blir synlig i fjärran kliver människorna ur sina bilar, flyttar sig från grönsaksstånden eller vad de kan tänkas syssla med, för att stå rakt upp och ned så att de beväpnade vakterna ser dem som ofarliga. Men det fattar ju inte fastern. Pojken kissar nästan på sig av skräck innan han lyckas få henne ut ur bilen.
Det är mycket i Luanda fastern inte förstår, som varför det finns en speciell strand bara för ryssar. (Men det finns ingen för kubaner). Och när hon berättar att hon kan handla utan ransoneringsbok skrattar pojken sig fördärvad. Det är bland det tokigaste han hört, köpa fisk utan ransoneringsbok!
Med stor inlevelse skildras skolbarnens skräck för terroristen "Tomma kistan". Denne sägs åka runt med ett gäng beväpnade och maskerade ligister för att fånga barn och göra dem till soldater. Den dag ryktet säger att "Tomma Kistan" ska komma till deras skola blir barnen skräckslagna. De vägrar ta av sig ryggsäckarna och kan inte koncentrera sig på den kubanske kemilärarens instruktioner. Läraren kallar dem ynkryggar som inte vågar försvara sig själva och skolan, men det hjälper inte. Barnen försvinner på ett ögonblick när någon sett terroristens lastbil. Ensam kvar slår kemilärarens ner "Tomma Kistan" med ett järnrör. Fast - visade det sig sedan - det var ingen terrorist. Det var kamrat skolinspektören som kommit på överraskningsbesök ...
Tro inte att jag hunnit avslöja allt, de 134 sidorna (mästerligt översatta) innehåller så mycket mer.
Ondjaki har en förmåga att skriva som förtrollar. Helst vill man att det aldrig ska ta slut.
Med barnets ögon och förklaringar får både läsaren och fastern en glimt av en helt okänd värld. Där livet pågår mitt i kriget.
Lägg namnet Ondjaki på minnet, en ung och väldigt skicklig författare.