"En föreställning som hela Sverige betraktade"

Känslan av att träda in i stadshusets imponerande foajé går allt sedan dess att jämföra med känslan av att stå framför många andra av världens stora byggnadsverk, så starkt är minnet 40 år senare drar ett fackeltåg återigen genom Kiruna, denna gång från det "nya" Folkets hus och i tåget möts gamla vänner, talar stadsflytt och gamla minnen. En banderoll lyder "Vi är fortfarande inga maskiner". Målet är även denna gång stadshuset, men inramningen en annan. När strejken firas har jubilaren fått många vänner, som kvällens konferencier Annika Hagström påpekar. I kväll är Gruvtolvan en av arrangörerna för festen och bjuder den månghövdade publiken på kaffe och glögg. Läste framifrån
Jag var bara nyss fyllda tonår när strejken bröt ut. Bodde långt från Kiruna, långt från Norrbotten. Men i mitt lilla Hälsingesamhälle pågick diskussionerna runt köksborden. Det var allvar nu, ett allvar som debatterades, oavsett partifärger. Kring vårt köksbord var färgerna många, liksom diskussionerna. Hemma hos oss landade Expressen på köksbordet tillsammans med ett paket cigariller när pappa kom sent hem från jobbet. Då hade vi redan läst Aftonbladet hemma hos Brillo, hennes pappa hade tidningen med sig på cykeln när han kom hem från verkstaden strax efter fyra. Det var då vi började läsa tidningarna framifrån och inte bakifrån, från serierna. Annika Hagström skrev tillsammans med Anders Ehnmark i Expressen, spelade in från stormötena, skrev ut det på skrivmaskin och ringde in till redaktionen senare på kvällen. Bokstaverade alla namn - envoajén, Luspa, Rantatalo. Och så han Isaksson, Castro kallad. Flera sidor direktreferat
- Gruvstrejken var nästan som en föreställning som hela Sverige betraktade. Strejken gestaltade en möjlighet för människor att ta sitt öde i egna händer, sade Anders Ehnmark. - Då var Expressen en annan tidning, kunde fylla 6-7 sidor med direktreferat från strejkmötena, berättar Annika Hagström. Men så var det också sprängstoff när gruvarbetarna vände sig mot facket, staten och socialdemokratin. - Dom kallade det för vild strejk. Men vi införde faktiskt demokrati i det här landet. Demokrati betyder folkstyre, sade bland annat Nils Vikberg, som jobbade i gruvan och tog plats i talarstolen. Han, liksom fackordförande Harry Rantakyrö, tror att det finns en sak som skulle kunna utlösa en strejk i dag. - Om de skulle få för sig att sälja ut LKAB, då tror jag att folk skulle sätta sig igen. Skattsamling i källaren
Nils Vikberg är en av många vars ord finns bevarade på en skattsamling band nere i paret Hagströms och Ehnmarks källare. Där har dramatikern America Vera-Zavala suttit och lyssnat efter material till sin pjäs Viskleken, som i dagarna tre läses från scen i Svappavaara, Kiruna och Gällivare. Pjäsen har hon arbetat med i tre år, rest många gånger upp till Kiruna, intervjuat människor som var med och läst protokoll från alla de 57 strejkdagarna. - Gruvstrejken gjorde mig till dramatiker. Jag satt i Toronto för att skriva en bok om demokratiutvecklingen i Sverige när jag för första gången fick höra talas om gruvstrejken. Mina föräldrar kommer från Latinamerika och för mig har Sverige alltid varit ett land byggt av samförstånd. Här läste jag en helt annan historia, en berättelse om sneda ryggar, stendammslungor och till slut en kamp om människovärde. Jag blev förälskad, säger America Vera-Zavalas. Ge tillbaka
- Här produceras rikedomar till hela landet, ändå beskrivs platserna som så långt borta. När vi läste pjäsen i Svappavaara i går sade en kvinna att nu stängs snart hela vårt samhälle ner - skolan, badhuset, allt. Det är dags att ge tillbaka något, sade dramatikern och fick applåder. Själv skulle hon gärna vilja ge tillbaka en teaterföreställning om en händelse som kom att påverka Sveriges historia och tanken var från början att Norrbottensteatern och Riksteatern skulle samarbeta kring pjäsen. - Vi fick inte ihop pengarna vi behövde i tid, det kan man säga är orsaken till att det blev en läsning och inte en föreställning. Men jag är glad för att det ändå blev en läsning, kanske kan det ge idéer om hur vi ska fortsätta. Jag ser inte den här kvällen som en minneskväll utan en startpunkt,säger Riksteaterns chef Birgitta Englin på plats i stadshuset. På scenen står Björn Granath (som i Gällivare ersätts av Göran Forsmark), Cecilia Nilsson, Elisabeth Heilmann-Blind, Henry Stiglund, Lena Engqvist-Forslund, Lisa Larsson - som kommer från Piteå och just nu går Teaterhögskolan i Malmö - Niklas Löfström och Toivo Lukkari. Regisserar gör Richard Turpin, som just nu skördar framgångar med sin uppsättning av Svejk i Stockholm. - Det är klart att det borde ha varit en föreställning, det är en bra pjäs, America har gjort ett jättearbete, verkligen studerat ämnet. Nu hoppas jag att Viskleken ska sättas upp av Riksteatern i samarbete med någon teater och Norrbottensteatern borde ju vara den naturligaste samarbetspartnern, säger Rickhard Turpin.

"En föreställning som hela Sverige betraktade"

Det är ett minne som etsat sig fast och djupt. Bilderna av alla allvarliga män på möte i Stadshuset i Kiruna. Svartvita bilder som kablades ut i tidningar och i televisionens nyhetsprogram.