En föreställning om människor i alla tider

Det låter nästan som en händelse. Samma vecka som ett främlingsfientligt parti med rötterna i nazismen tar plats i Sveriges riksdag repeteras föreställningen En enkel biljett på Lillan i Luleå.

PÅ RESA I TIDEN. Bianca Meyer är egentligen ståuppare, men valdes av regissören Ingela Lekfalk till rollen som berättare i föreställningen En enkel biljett, som bland annat kommer att spelas på skolor runt omkring Norrbotten.

PÅ RESA I TIDEN. Bianca Meyer är egentligen ståuppare, men valdes av regissören Ingela Lekfalk till rollen som berättare i föreställningen En enkel biljett, som bland annat kommer att spelas på skolor runt omkring Norrbotten.

Foto: Roland S Lundström

Kultur och Nöje2010-09-24 06:00
På scenen står en ung kvinna med en resväska i handen. I väskan har hon packat allt hon äger för att åka till en okänd plats som sägs vara till för henne och hennes folk. Men publiken vet något mer - tåget kommer inte att föra den unga kvinnan till lyckan, tvärtom. Kanske kan man säga att flickan på scenen befinner sig i alla tider samtidigt. Hon talar i nuet och hennes ord hör samtiden till. Ändå känner vi igen hennes berättelse från 1930-talets mörka europeiska kontinent, där nazisterna röstades fram till makten i demokratiska val. -  De problem vi gestaltar här finns i alla människor hela tiden, inte bara i en speciell tid. Känslor av utanförskap, att inte få höra till, få vara med eller vara omtyckt går inte att förpacka i en låda märkt "1933". De hör lika mycket hemma i lådan märkt "Sverige 2010", säger Bianca Meyer, som spelar huvudrollen i Ingela Lekfalks En enkel biljett som har premiär den 3 oktober i Gällivare och som framför allt kommer att spelas på turné i länets skolor i samarbete med Norrbottensmusiken under hösten. Bianca Meyer bor i Stockholm där hon delar sin tid mellan studierna i journalistik vid Södertörns högskola och jobbet som ståuppare. Dessutom är hon judinna, något som var viktigt för Ingela Lekfalk. - Bianca har varit helt nödvändig för den här berättelsen. Hon har tagit med sig sin mormors historia in i föreställningen, som vi skapat tillsammans utifrån en idé som jag hade, säger Ingela Lekfalk som i En enkel biljett blandar orden med film och musik. Rätt i tiden
Efter uppmärksammade dokumentärfilmer som Hur kunde hon? - om en hivsmittad mamma - och Jenny, Gud och tystnaden - om en kvinnlig homosexuell präst - griper hon sig återigen an ett aktuellt ämne. - En del av allt det jag gjort genom åren har legat väldigt rätt i tiden, något som är svårt att förutse eftersom det ofta handlar om långa förberedelsetider. Jag har visserligen ett jättestort samhällsintresse, men när jag började jobba med En enkel biljett för två år sedan visste ingen att vi skulle ha ett främlingsfientligt parti i riksdagen när det var dags för premiär. Känner vilsenhet
Frågorna engagerar Lekfalk, som nyligen också i samarbete med bland annat skolorna i Luleå kommun startat projektet Tur och retur - ett långsiktigt arbete om främlingsfientlighet, rasism och utanförskap som bygger på ungdomars eget skapande. - Jag tror att alla känner sig vilsna just nu. Och i stället för att lägga energi på diskussioner om vems felet är måste vi fundera ut vad vi ska göra. Med kunskap och empati kommer man långt, men man klarar sig inte bara med den ena, hörde jag socialdemokraternas utrikesminister Jan Eliasson säga en gång och det tror jag på, säger Ingela Lekfalk. Rätt ton
Tillsammans med ensemblen, som också består av musikerna Lars Paulin, Görel Särs, Anders Hällström och Sanna Elmegren, har hon vinnlagt sig om att hitta rätt ton för att kunna dela en upplevelse med publiken. Medan musikerna spelar judiska folksånger och genomgående sjunger på jiddisch talar Bianca Meyer utifrån sitt ståupp-kunnande ganska rakt till sin publik, ställer frågor och bjuder in till samtal. - Det handlar mycket om att tala utifrån det begripliga, säger Ingela Lekfalk som fick idén till En enkel biljett efter ett besök i Auschwitz. Dit skickades Bianca Meyers mormor Madeleine. - Hon kom dit när hon var 21 och befriades vid krigsslutet ett år senare, då var hon lika gammal som jag är nu. Mormor, som dog för två år sedan, kom till Sverige, gifte sig med morfar, och berättade ofta om sitt liv för oss. Trots allt hon varit med om trodde mormor alltid att människan innerst inne var god, även i koncentrationslägret fanns det ljusglimtar i allt det svarta, säger Bianca Meyer.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!