En föreställning med budskap

Det unga och öppna är också mycket riktigt en del av formen, Anders Linders karriär som underhållare och artist för en barnpublik har den tonen. Bakom uttrycket anas ömhet och insikt. Linder ser sin publik rakt i ögonen, använder nyfikenhet och en obändig lust till att fråga varför. Svaren får ofta hans scenkaraktärer att vilja gripa in; människorna har så lätt att göra tokigt. Kerstin Wikströms gestalter brukar i sin tur vara lite mer beskäftiga, men har i grunden samma inställning. Det ska vara levande, lite rått och oputsat, lite för mycket på något vis; människor har ju så lätt att vara natur. Att Kompisar sen aldrig blir präktig, som i motsats till naivitet alltid är en katastrof för ett berättande, beror på att paret inte gör mobbning till något svartvitt. De erkänner till exempel att vi gärna retas med varandra, att man ibland sårar någon medvetet för att själv inte komma utanför gruppen eller blir översittare för att man själv far illa. Genomgående återvänder de till att tala om skillnaden mellan vår insida och det vi visar upp. Artisterna hämtar tydligt ur egna erfarenheter och det blir ibland mycket smärtsamt att lyssna på. Värst är när de erkänner egna övergrepp på andra när de var små. Näst värst är när de talar om den verklighet alla barn känner till; att vuxna inte ser eller vet hur de ska ta hand om en utsatt situation och låter mobbning pågå. Runt mellansnackens små sketcher, berättande sångtexter och uppläsningar formar sig så musiken. Med två multimusiker och sångare, tajta efter många års samarbete i olika sammanhang på scenen, börjar det med en cool blues. Det vandrar sedan över folkton, soul, visa för att sluta i reggae. Vi sjunger med i refrängerna. De berättar hur viktig musik var och är för dem. Mot slutet börjar dock konserten kännas för lång. Det yviga borde stramas upp, lite tajtare skulle inte vara fel, tänker jag. Då kommer Kapten Zoom, ja han materialiseras faktisk på riktigt i trikåer och allt i gympasalen. Inuti finns förstås Anders Linder, och att ur rockärmen kunna dra en figur känd från TV är ett givet höjdarkort. Föreställningen styr snabbt upp sig på banan igen och vi kan gå hem med känslan av att det var bra och kul, men allvarligt. För därute väntar fortfarande de små sammanhangen som jobbet, byn och framförallt skolan där grogrunden för mobbning är som bäst. Där är det så svårt att säga förlåt, stopp och nu får ni ge er! Vi vuxna visar vägen eller?