En fin stund med små åthävor

"Nu kan ni fortsätta med att dansa och sjunga i hela Luleå!", avslutar Lennart Eriksson konserten Ängens underliga djur. Den har fått inleda höstens scenprogram för de yngsta i Kulturens hus i Luleå. Vad han syftar på är förstås Kulturnatten som för andra året pågår runt om i staden. Den egna konserten har betingat entré, allt annat under kvällen är gratis och trots en betydligt kyligare temperatur än 2006 är det mycket folk i rörelse.Med samma ord avslutar Lennart Eriksson samtidigt en fin liten stund, fylld av så mycket trots, eller tack vare, de små åthävorna. Som att fonden består av ett enkelt svart tyg med applikationer i en stil som står skolslöjdens och lågstadiebarnets estetik mycket nära. Den föreställer en äng och en skog. Följaktligen förvandlar sig Eriksson också lätt till en musikälskande syrsa. En frack med skört, stora runda glasögon och en fiol är allt som behövs.Lika enkel är historien. Under föreställningens fyrtio minuter låter syrsan oss träffa djurkompisar men också både okända och kända barnvisor - fast i ny tappning. Dessutom framförs de på oväntade instrument som en lerklump eller ett blåsinstrument format likt en tjock orm. För de här båda uppgifterna svarar Bengt Johansson. En multimusiker som Norrbottenspubliken mött tidigare i Varieté Velociped.Men man får inte heller glömma bort håret. Båda herrarna har hunnit en bit på livstrappan men struntar i att klippa sig kort. Därför har Bengt Johansson sitt långa lockiga och Lennart Eriksson ett rakt grått hår att leka med. Det blir särskilt kul när Johansson är det rädda lilla lammet som spelar på en "korv", ett blåsinstrument i trä. Eller när Eriksson tar oss med på en promenad hem i natten och måste pusta så att håret flyger.Sångerna vi sjunger är förstås sådana som Små grodorna. För den senare har Bengt Johansson nu blivit en poppig groda. I just den här låten får vi också förklaringen till frasen "är lustiga att se". Grodor sjunger den nämligen inte, de dansar som de vill och det är onekligen lustigt att se.Sedan dansar publiken, både vuxna och barn. Sjunger med och pustar så det står härliga till och är överhuvud taget med på alla noter i denna lilla bagatell. Här är en ny generation på väg in i den kulturella världen tillsammans med föräldrar och släktingar som med värme förmedlar musik och sånglek så som de själva en gång fått tillgång till den. Något helt annat än den elektroniska världens musikkanal SR Bubbel på webben och Cartoon Network på teve, eller för den delen Bolibompa. Visserligen har de sitt särskilda att ge, men utan en glasruta emellan har musik chans att bli kropp och ett scenprogram ett möte i rummet. Lika oslagbart när det inträffar som alltid.