En filmad resa mellan ytterligheter

Journalisten Jorun Collin debuterar som dokumentärfilmare med En jävla jojk, som sänds i SVT den 10 januari. I den berättar hon om Lars-Ánte Kuhmunen, renskötare och musiker.

Kultur och Nöje2007-01-04 06:00
Under en oförglömlig nattkonsert i Medborgarhuset i Korpilombolo för en tid sedan hörde jag för första gången jojkaren Lars-Ánte Kuhmunen live på scenen. Hans norskproducerade album Birrasis hade vid det laget redan vunnit motsvarigheten till vår Grammis i Norge, men hans framträdanden i Norrbotten har varit förvånansvärt få.
Nu får en bredare publik möjlighet att stifta bekantskap med Lars-Ánte Kuhmunen tack vare journalisten Jorun Collins film En jävla jojk som sänds i Sveriges Television den 10 januari. Tillsammans med fotografen Stefan Holm har hon följt hans vardag - som renskötare på fjället i Gábna sameby utanför Kiruna och i musikstudion i Oslo.
- Länge tänkte jag mig att filmen skulle heta "Lappjävel" efter att Lars-Ánte själv berättade om hur han i lågstadiet stod på skolgården och kände stolthet när han kallades "lappjävel". Han trodde att uttrycket betydde att han var en jävla tuff lapp, men senare förstod han ju att det nog inte riktigt var så det var menat, säger Jorun Collin.

Ville se mer av Norrbotten
Själv är hon född och uppvuxen långt från Sameland, i Roslagens Norrtälje. Under några år i Paris började hon medverka som korrespondent för P3:s Transit och tillfrågades så småningom om hon inte ville komma upp till Luleå och börja som programledare. Sedan ett drygt halvår tillbaka jobbar hon som programledare och redaktör på
TV 4 Norrbotten.
- Jag trivs jättebra här. Tycker Luleå är en trevlig och levande stad och gillar mentaliteten och människorna.
Väl på plats ville hon se mer av Norrbotten och reste en hel del. På väg hem från Jokkmokks marknad stannade hon till på Ájtte. Där stod Lars-Ánte Kuhmunen och testade ljudet inför en konsert.
- Han bara stod där och jojkade några korta små fraser. Det var så långt ifrån bilden av den pampiga och exotiska samen i sin kolt, kändes så avskalat.
Hemma i Luleå igen ringde hon upp och inledde ett samtal med Lars-Ánte Kuhmunen som ett och ett halvt år senare resulterar i en halvtimmeslång film. SVT satsade pengar och Jorun Collin gav sig i kast med sitt livs första dokumentärfilm.
- Som tur är har jag jobbat med två riktigt erfarna kollegor, Stefan Holm och redigeraren Fredrik Ydhag. Det har inneburit en stor trygghet för mig och jag tror att det är så man måste tänka som nybörjare.
Utgångspunkten för filmens berättelse är Lars-Ánte Kuhmunens sätt att i sin jojk väva in sin historia. För honom går jojken och erfarenheterna från det dagliga arbetet som renskötare hand i hand, något han tydligt visar i sin musik där han låter sina lyssnare mycket påtagligt möta vårens längtan och höra klövarna från tusentals renar på vandring.
- Lars-Ánte tillhör den unga generationen, men är mycket medveten om traditionen och historien. Förutom att han är en vansinnigt duktig jojkare formulerar han sig även i ord på ett mycket fint sätt. Han berättar om ett liv som få av oss känner till, för hur det än är vet de flesta av oss i Sverige mer om indianer än om vår egen urbefolkning, säger Jorun Collin, och beskriver sin film som både vacker och ruggig.
Det ruggiga kommer från en konflikt som enligt Jorun Collin tycks vara "så självklar, så djupt rotad, så vardaglig och på något sätt så accepterad" på våra breddgrader.

Rasistiska uttalanden
Själv stötte hon för första gången på den i Karesuando under en av sina reportageresor för Transit. Dit reste hon för ett reportage om en skolkonflikt där samiska föräldrar vägrade att låta sina barn gå i skolan på grund av att de blev trakasserade. Under intervjuer med både barn och föräldrar fick hon höra de mest häpnadsväckande rasistiska uttalanden och efter att programmet sänts blev det föremål både för anmälan till Granskningsnämnden och JK och dessutom polisanmäldes hon av skolans rektor för intrång. Förundersökningen lades ner och programmet fick ingen anmärkning, men Jorun Collin skaffade sig hemligt telefonnummer.
- Mitt intresse var naturligtvis väckt och jag frågar mig vad det egentligen är som händer. Men den här filmen är inte som mina tidigare reportage, den handlar om Lars-Ánte Kuhmunen och ingenting annat, men den där konflikten tillhör den samiska vardagen så självklart tassar jag in på kontroversiella områden.
Enklast uttrycks kanske konflikten i ett av Lars-Ánte Kuhmunens uttalanden i filmen: "Det är som två olika världar jag lever i. På scenen när man jojkar så är man ju beundrad på något sätt, som renskötare är man så föraktad".
- För Lars-Ánte har jojken blivit hans gömställe, som han säger, berättar Jorun Collin. Sin första gjorde han redan som femåring.

Viktigt att berätta
För sin egen del har hon varit rädd för att hamna i den förrädiska fällan som benämns exotism, men har inte låtit sig hindras.
- Så länge många tror att samer lever i igloos och joddlar tycker jag att det är viktigt att berätta. Jag kommer inte härifrån och är inte same själv och det är mycket jag inte kan eller någonsin kommer att kunna förstå. Men utanförskapet är också en styrka - jag kan se med andra ögon. Många kommer säkert att uppleva filmen som exotisk - jag menar när Lars-Ánte står och blickar ut över fjällen i midnattssol så är det ju exotiskt, men det är samtidigt hans vardag.
Jorun Collin tvekar om svaret på frågan om hon är nöjd.
- En halvtimme är inte mycket när man ska berätta om ett liv. Jag tycker att vi har en fin berättelse och jag är stolt över den och över jobbet. Med lite distans kan jag kanske säga om jag är nöjd eller inte.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!