I fyra år satt Malik Bendjelloul på kammaren och kämpade med sin film.
Nu är Searching for sugar man en internationell succé och en favorit inför Oscarsgalan.
Uppkrupen i filmarens gröna soffa i lägenheten på Kungsholmen i Stockholm har man bara ett par meter till skrivbordet och den dator där den numera världsberömda filmen växte fram under fyra år.
Egentligen var storyn om den floppade folksångaren, som försörjde sig som industriarbetare i Detroit samtidigt som han ovetande var en legend i Sydafrika, tänkt att bli ett reportage för SVT:s Kobra. Men projektet växte, drabbades av problem och drog ut på tiden. Malik Bendjelloul vägrade att ge sig.
- Jag tyckte helt enkelt att det var den bästa historia jag någonsin hört. Det kändes som att jag hade ett ansvar att göra en film som kunde göra den rättvisa.
"Filmen håller inte"
Utan att spetsa till det alltför mycket är historien om hur Malik Bendjelloul kämpade med att göra Searching for sugar man lika feel good-laddad som själva berättelsen om den bortglömda 1970-talsmusikern.
Under många år gick det nämligen väldigt trögt. Kampen för finansiering var ständig och filmaren satsade sitt eget sparkapital. Svenska filminstitutet gick in med lite pengar men drog sig sedan ur. En huvudfinansiär hoppade av när 90 procent av filmen var klar med motiveringen att den inte höll. Dessutom var huvudpersonen, Sixto Rodriguez, rätt motsträvig.
- Han har alltid varit vänlig men han tycker inte om kameran och vill verkligen inte bli filmad.
Bra story trumfar kändisar
Searching for sugar man är inte Malik Bendjellouls första musikdokumentär. Han har gjort ett flertal för tv och lustigt nog har hans första försök i genren ett visst släktskap med debutfilmen.
- När jag pluggade medieproduktion skulle jag göra en dokumentär om 90-talsmusik. Då tänkte jag att jag skulle börja med Jacob Hellman, som inte hade gjort en intervju på tio år. Jag försökte nå honom via skivbolaget men de hade ingen kontakt. Då kollade jag i telefonkatalogen och ringde och han svarade att det gick bra. Sedan sålde jag det till tv-programmet Musikbyrån och fick en helsida i Expressen.
Så ditt första jobb handlade om en halvt bortglömd gammal musiker?
- Eh, ja. Jag har aldrig tänkt på det men visst, det finns ju en parallell där. Båda har en bra historia, det är det som är det svåraste med musikdokumentärer. Rod Stewart eller Elton John tittar man på för att de är kända. En tydlig dramaturgi trumfar det.
Efterlängtad vändning
På tal om dramaturgi kom så småningom också vändningen för arbetet med Searching för sugar man.
Till slut mjuknade Sixto Rodriguez en smula.
- Sista gången jag kom förstod han att jag var totalt seriös. Jag hade ändå jobbat på heltid i tre år med filmen. Då tänkte han väl att "jag får väl hjälpa den här killen". Fast det var ändå svårt när vi satte på kameran.
Och så lyckades Malik Bendjelloul tjata till sig att få träffa den brittiske stjärnproducenten Simon Chinn, som gjort den Oscarsbelönade dokumentären Man on wire. Han tände till och det var också han som anmälde filmen till Sundance, vilket blev startskottet på den internationella succéresa som filmen varit ute på under året.
Lågoddsare för Oscarsgalan
Malik Bendjelloul har sedan dess 200 resdagar och hans film har vunnit massor av priser. Succén är ett faktum men kulmen är inte nådd. Den 10 januari meddelas vilka filmer som blivit Oscarsnominerade för bästa dokumentär. Att döma av amerikansk branschpress ser det riktigt bra ut, även om Malik Bendjelloul ödmjukt nog försöker att inte ta ut något i förskott.
Vi pratar om hur stort det ändå är med den där lille guldgubben, som han kallar den.
- Jag hade inte fattat innan, hur mycket som faktiskt kretsar kring Oscarn, hur viktig den är. Mitt amerikanska filmbolag har vunnit 33 Oscars och ändå kämpar de jättehårt för att vinna även den här.
Hollywood nästa?
PR-maskineriet snurrar nu för att få akademiledamöterna att välja rätt film. Samtidigt träffar Malik Bendjelloul agenter och tittar på olika manus. Just nu väger han för och emot en fortsatt karriär i Hollywood.
- Någonstans i hjärtat känner jag att mitt eget sätt är den bästa vägen att gå. Det blir bara så märkligt att sitta med agenter som säger att de älskade Sugar man och vill att jag ska göra en ny film, fast på deras sätt. Det tycker jag är irrationellt. Men visst, det är klart att det lockar.