När jag ser Drive ramlar de filmhistoriska referenserna bara hjälplöst in över mig.
Dansken Nicolas Winding Refn (som faktiskt vet hur man skildrar våld på film sedan han gjorde sin oklanderliga Pusher-trilogi) har gjort en stilistiskt synnerligen välskuren film, som (bland mycket annat gott) kan betraktas som en värdig hommage till tidiga amerikanska 1980-talsfilmer som Michael Mann’s Gatans lag, med James Caan, William Friedkins To Live and Die In L.A., med William L. Petersen samt även till fransmannen Jean-Pierre Melvilles Samuraj Killer, med Alain Delon och Den röda cirkeln, med Yves Montand.
Det är samma tystlåtet ödesdominerade män som lever sina liv med våldet i centrum; samma nattliga neonskimmer och samma intensiva storstadsmiljöer. Och inlagt bland dessa obligatoriska ingredienser finns då här, baserat på en gallstenshård roman av James Sallis, en fullständigt knastrande, levande och sprakade intrig som, då och då, erupterar i exploderande våld av den sorten som skulle få till och med ett inom den genren så självklart fullblodsproffs som Quentin Tarantino att fullständigt pinka på sig av förskräckelse.
Ryan Gosling, med tandpetare endera i munnen eller bakom ena örat, spelar den namnlöse karaktär som enbart beskriver sitt arbete som:
- Jag kör.
Han ransonerar för övrigt pratandet till ett fullständigt minimum av uttryckslöshet. Dagtid jobbar han som stuntchaufför i filminspelningar och på kvällarna hyr han ut sig som förare av flyktbilar vid rån. Och detta innebär massor av wroom!, med 300 hästar under huven i exempelvis en Chevrolet Impala och en bilkörning av den typ som plägade att praktiseras i genreklassikern Bullitt, från 1968, med Steve McQueen.
Dessa sysslor fungerar fint. Innan föraren faller för sin nya granne Irene (en fenomenal Carey Mulligan), varvid allt bara börjar gå åt hela helvetet.
Drive är den typen av film som med närmast omärklig långsamhet bara accelererar upp tempot; kompenserar det som inte sägs med dialogen i uttrycksfulla ansiktsuttryck och till sist vibrerar av en så maximal skärpa och närvaro att man nära nog håller på att slita av sig nagelbanden.
Excellenta karaktärsroller utminuteras av Albert Brooks (vanligtvis en komiker) som den oberäknelige gangstern Bernie Rosen (observera honom särskilt med en kniv); Ron Perlman (från Hellboy-filmerna) som den brutale och med tänder som gravstenar försedde Nino samt Bryan Cranston (den dödssjuke förre läraren och numera methamfetaminkokaren i tv-serien Breaking Bad) som förarens mentor.
Nicolas Winding Refns film är alltså av den dynamiskt livsfarliga sorten. Bestående av kvalitet rakt igenom. Bara värd att beundras. Eller också att hatas.
Det är endera eller som gäller.
Men se den.
Gör det.
Absolut.
Rolf Nilsén