En film att känna sig begåvad av

Förra gången Robert De Niro regisserade var det 1993 och filmen hette A Bronx Tale. En eftertänksamt spännande drama om en uppväxt bland färgstarka gangsters i 1950-talets hårdföra Bronx, New York. När De Niro åter regisserar har han höjt ambitionsnivån betydligt. Och fått till en ännu bättre och ännu mera gedigen film också. Faktiskt en sån film som tar mycket god tid på sig (två timmar och 40 minuter närmare bestämt) och som man riktigt känner att det är kvalitet som det handlar om. Ja, man känner sig till och med begåvad under filmtittandets gång. Så bra är det. Och handen på hjärtat eller på plånboken som innehåller pengarna till biobiljetten: hur ofta inträffar egentligen något sådant ? I Den innersta kretsen har De Niro haft som sin uttryckliga önskan att kritiskt berätta om den amerikanska spionorganisationen CIA:s historia, från dess trevande start i samband med andra världskrigets utbrott och fram till den fullständigt svidande katastrofen i samband med det fiasko som invasionen i Grisbukten på Kuba 1961, för att försöka störta Fidel Castro, innebar. Detta sker genom användandet av en fiktiv huvudperson, Edward Wilson. Men man behöver bara vara bekant med en bråkdel av CIA:s historia för att lista ut att Wilson får stå som ett alias för verklighetens James Jesus Angleton, en av CIA:s mera dunkla och legendomsusade kalla krigare som stod bakom en majoritet av organisationens mest ljusskygga operationer under främst 1950- och 1960-talen. En filmisk spionhistoria, med andra ord påpekat. Men med beundransvärt få genreklicheér och i stället för dem en diskret stabil historia, som filmats av den genuine kameragud som heter Robert Richardson och som framspelas av en handfull kvalitetsskådespelare som här verkligen har tilldelats roller som de kan sätta tänderna i och som man sällan känner något annat än verklig respekt för. Matt Damon spelar Edward Wilson som en kylig ämbetsman och en man med hög moral. Familjen (till och med Angelina Jolie har sina fördelar som hustrun) sätts långt bakom organisationen. Humor hör inte till hans mera framträdande karaktärsdrag och plikten framför allt. Hela tiden. Damon har nu med ett stort antal roller (The Departed, Syriana för att bara nämna två av de filmer det rör sig om) slutgiltigt bevisat att han är en av de mera allsidigt begåvade yngre amerikanska filmerna. Och även här är han tungt beundransvärd. Alldeles lysande, kan det sägas. Och en man som William Hurt, som har legat rätt lågt de senaste åren. Här utvecklar han allt sitt gedigna kunnande för full maskin, som en av Wilsons mera moraliskt skrupelfria äldre kolleger. Storartade lektioner i skådespelarkonst erbjuds även av Michael Gambon, som en mångtydig lärare vid Yale; Alec Baldwin, som en CIA-tjänsteman samt av De Niro själv, John Turturro, Joe Pesci i en liten rollkrumelur som åldrad gangsterhövding och av Billy Crudup. Faktum är att filmen egentligen innehåller så många sidolinjer, som aldrig tilldelas tillräckligt med speltid för att man ska bli fullt nöjd, och det känns ju onekligen som lite obekvämt men: man får försöka ha fördragsamhet även med det. Jag tycker att Den innersta kretsen är en fullvärdig historielektion om uppluckrade amerikanska ideal, om ideliga moraliska kompromisser och om hur dessa blir blytunga att bära för många av dem som tilldelas dem. Dramatik för fullvuxna med tillräckligt tålamod. En befriande kvalitets- och gradskillnad mot de infantila, stupida banala exemplen som finns på en del av repertoaren för övrigt. Men man vet ju aldrig hur länge den här filmen får vara kvar i Luleå. Så om ni blir sugna på att se den ? boka biljetter redan NU. I morgon kan det vara för sent.