Mullret från musiken, oset från grillkiosker och odören från bajamajorna börjar försvinna och saknaden kryper inpå en. Pro-föreningen från Mjällby har packat ihop och dragit iväg. Överraskningar ja årets festival har av många upplevts ha en svag line-up jämfört med tidigare år. Frågan var många gånger hur pass heta huvudakterna egentligen var. Det kändes som att det var ett ålderstiget gäng föredettingar som värvats. Nu var det inte så. Heaven and hell var för eder recensent ett givet favoritband som i stället blev en besvikelse. Dock av ringa mått. Jag hade väntat mig ett mer livfullt band som skulle ge oss de klassiska Black Sabbath-låtarna från Dio-perioden. De gav oss låtarna men såg inte ut att trivas på scen. Vem vet? Jag kan ha fel. Aerosmith var raka motsatsen. Fullt av liv och vitalitet präglade hela showen. För en show var det verkligen. Mer behöver inte sägas. Steven Tyler och hans mannar ägde SRF på fredagen om man nu får uttrycka sig som högstadieungarna.
Den största överraskningen var Scorpions. För en annan som på sjuttiotalet upptäckte detta då tunga tyska band var det underbart att se och höra att de hittat tillbaka till hårdrockstallet igen. På lördagen spelade också Motorhead. Denna fläskiga trio har flera år på rad spelat på SRF och blivit lite av ett husband. Denna kväll var deras. SRF:s grej är ju musikalisk mångfald med betoning på klassiska band. Mångfald inom en musikgenre som innehåller så mycket olika stilar och begrepp. Publiken är också mångfaldig. Ålder, kön, ras och läggning är begrepp som inte tycks existera här. Alla är här för två saker. Att ha kul och lyssna på musik.
Dimmu borgirs konsert var en sådan som mångfalden gav sig tillkänna på. Publiken som kollade in norrmännen bestod av allt från mormor till små barn i vagnar. Hårdrocken är gammal men hålls vid liv av en ung publik som är ung i sinnet.