En fest för många sinnen

Selma Lagerlöf återvänder Västanå teater i Sunne till sin "husförfattare" efter att under några säsonger ha vänt sig till utsocknes som Strindberg, Shakespeare och Ibsen. Där i Berättarladan spelas varje sommar teater som låter höra om sig vida kring, under ledning av regissören och konstnärlige ledare Leif Stinnerbom som genom åren arbetat fram en teaterestetik som bygger på den nordiska folkteatern, men som hämtar impulser från världens alla berättarhörn. I centrum står visserligen en nedtecknad berättelse, men i Stinnerboms teater är dans, rörelse, musik och fantasteri lika viktiga komponenter som det skrivna ordet. Denna gång ger sig Västanå teater i kast med Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen, premiären ägde rum på midsommardagen. Nu turnerar hela föreställningen genom Riksteaterns försorg över landet. I Norrbotten gavs den enda föreställning i Kalix fina Folkets hus, där den största scenen naturligtvis heter Malören. Tack för det, teaterföreningen i Kalix. Selma Lagerlöf konstaterade en gång i ett brev att hon sannolikt aldrig skulle få åtnjuta samtidens litterära aktning eftersom "det inte är fint att vara populär och skriva snälla böcker som jag gör".
En herrgårdssägen skrev hon 1899, en slags ålderdomlig saga om studenten Gunnar Hede som hellre väljer fiolen än studierna. När verkligheten kommer i kapp honom och fädernesgården måste räddas förändras livsvillkoren radikalt, tillvaron blir mycket hård och Gunnar flyr in i galenskapen. En gång träffade han den unga flickan Ingrid, som sedan dess ständigt möter Gunnar i sina drömmar. Av kärleksbrist skendör hon, men räddas ur sin kista av en galen man som alla hånar. När hon förstår att det är Gunnar blir rollerna omvända, Ingrid blir räddaren. Mörker och ljus och en saga som berättar att kärleken övervinner allt, men också att den tar sig underliga vägar. Människan sätts på stora prov för att bli värdig livet. Kring denna melodramatiska historia har Magnus Stinnerbom vävt en musikalisk väv som letar sig djupt ner i själen. Gunnar - den unge studenten som spelas av Jakob Hultcrantz Hansson och Gunnar som den galne Getabocken av Henrik Norlén - spelar luftfiol med fiolspelaren Lars Warnstad som ett slags andra jag intill sig på scenen. I sagans värld är ju som bekant det mesta tillåtet. Lars Jacob Jakobssons enkla och geniala scenografi, finns också en orkester - två fioler, en gitarr och en mandolin. Runt Ingrid - en strålande Mirja Turestedt - Gunnar och Getabocken, ett myller av människor, djur och fantastiska varelser, i koreografi av Ola Stinnerbom, som inte drar sig för att lägga in några av nutidens mooves i 1800-talsdramat. Första akten lider emellanåt av att historien kräver en hel del återberättande, men när historien om Ingrid och Gunnar blir nutid får den vingar och flyger fritt. Det hela blir en fest, inte bara för ögat och örat utan också för hjärtat. Och när jag sitter där i Malören tror jag verkligen att jag sitter i en berättarlada en sommarkväll. Jag ser inte bara ljuset, jag förnimmer också doften av nyutslagen björk - ljussättaren Figge Holmberg gör den tankeresan möjlig.