I centrum står Kenneth (Jacob Nordenson) en medelålders ekonom som svettas över kvartalsrapporter, bristfällig teknik och en datasupport från helvetet på det krisande telecomföretaget Unicom.
I sammanträdesrummet några våningar upp försöker direktören Tord (Kjell Bergqvist) hålla styrelseledamöterna på gott humör under överinseende av fader patriarken som blickar ut över ett företag och ett samhälle i nedförsbacke från ett målat porträtt.
Ungefär samtidigt stämplar den spindelrädda städerskan Birgitta (Anki Larsson) in och sätter igång att skura de hala stengolven ännu halare. Så vävs trådarna i det nät Patrik Eklund spinner i sin långfilmsdebut.
Som filmskapare är Patrik Eklund en av de hetaste just nu. Nästan allt han hittills gjort har inte bara uppmärksammats, utan också belönats med priser och utmärkelser. Och inte vilka priser som helst - i hans fall handlar det om så osannolika saker för en filmare i början av sin karriär som en nominering till en Oscar och pris i självaste Cannes.
Den som är bekant med Eklunds kortfilmsvärld känner sig hemma också i Flimmer, även om det här inte är fullt lika skruvat som det brukar i det korta och intensivare formatet. Men det skeva, de fantastiska dialogerna, ljuset och färgsättningen, blicken för tusentals betydelsebärande detaljer och en helt avgörande tonsäkerhet när det gäller de nog så viktiga överenskommelserna med publiken känns igen.
Tiden är svårbestämd, lutar åt 1970-tal, något som motsägs av hotande 4G-master. I denna på samma gång nya och daterade värld kämpar människorna med kommunikationen, både professionellt och på det privata planet. Det går så där, kan man väl lugnt konstatera, allt medan militanta elallergiker, lystna kvinnor och svampiga självutnämnda terapeuter träder in på scenen och komplicerar tillvaron ytterligare.
Den kärlekstörstande Kenneth - utseendemässigt en blandning mellan Ola Ullsten och Ted Danson - utsätter sig för både det ena och det andra i sin jakt på meningsfull samvaro, men tack och lov har även han en gräns. En mycket tydlig sådan dessutom.
Komedin är inte bara stillsam utan också väldigt mörk. Ensamheten biter, elektrikern Rolands (spelad av Jimmy Lindström, en gång student på Teaterhögskolan i Luleå) öde är bittert, liksom kollegans Jörgens (Olle Sarri). Den hårda Tord utövar visserligen ett svart ledarskap, men har också ett gott hjärta. Hans närmaste man Valter (Allan Svensson) tar allt med ro och efterlyser "mindre Bergman och mer Crazy Frog" inför den kommande reklamsatsningen. Den som ska rädda allt i detta ödesdrama som obönhörligen går mot sin upplösning med hjälp av lika delar mänsklig faktor och tekniska under.
Sällan har det väl bevisats så tydligt att ljuset är mörkrets moder. Eller tvärtom. För mörkret till trots - Flimmer är inte bara en av de roligaste svenska filmer jag sett på mycket länge, den är i brist på bättre uttryck också en feelgood-film som för tankarna till italienska hjältar som Fellini och Scola, men också till nordiska som Kaurismäki.
Men mest hör filmen naturligtvis hemma i det alldeles egna universum Patrik Eklund lyckats skapa med hjälp av duktiga skådespelare, fotografen David Grehn, producenter och ett väloljat filmteam. I den världen stannar jag gärna kvar, den är både trovärdig och fantastisk. Flimmer är helt enkelt en storartad debut.