En feel-good-dröm kryddad med död och liv

Vi befinner oss i känslan av ett tydligt efteråt där vaktmästaren just hängt upp stolarna på krokar på väggen och sopat bort spåren av de virvlande ben som till för en stund sedan rörde upp dammet från dansgolvet. Men sånt kan förändras snabbt när det gäller en dramatiker som Rasmus Lindberg, som älskar att bryta upp våra föreställningar om tid och rum och gärna förvandlar 20 sekunder till 30 år och 30 sekunder lika snabbt som det går att uttala orden. Vi har sett det förut i hans debut på Norrbottensteatern 2004, Ljusets hastighet, och senare i rosade föreställningar som Dan då Dan dog och Förödelsedagsbarnet. I Gråt inga tårar går han vidare med sin lek med teaterns möjligheter av att allt kan hända samtidigt - alldeles oavsett om det handlar om en 30 år gammal historia, en framtida eller om ett tydligt här och nu. I centrum, om man nu kan tala om något sådant i denna uppbrutna historia, står Stefan och Lizette, de som för 30 år sedan spelade i samma dansband. Livet har gått, slutet nalkas och nu ska de mötas igen på ett dansbanejubileum. Runt dem ett virrvarr av människor och öden - Jossan, Henrik, Angelica, Krister, Lelle, Cissi - som alla springer omkring och försöker fånga den stora kärleken i ett tempo som närmar sig farsens med gott om smällande dörrar i Sven Dahlbergs fantastiskt fina scenografi, perfekt ackompanjerad av Matz Palmklints ljussättning. Och mitt i alltihopa står Linda Wincents Ellen som en självutnämnd räddande ängel som inte vet till sig i välmenande och fixande. På sitt typiska sätt blandar Rasmus Lindberg livets alla beståndsdelar - dödsångesten och ensamheten med lyckan i att plötsligt hitta bilnyckeln. Påminner gång på gång om att ord faktiskt betyder någonting och sprider en sprittande glädje inför detta faktum. Drar iväg, tänjer våra gränser för det möjliga, går emellanåt kanske till och med för långt i sin ordglädje. Men just när man börjar tänka tanken tar han udden av den genom att kasta in något annat, andra betydelser, andra associationer - de ständiga kollisionerna är inte bara väldigt roliga, skratten banar också väg för den stora gråten. Rasmus Lindbergs texter kräver sina regissörer och här är det Kajsa Giertz som både kan och vill vara med på noterna. Inte minst behärskar hon den svåra konsten att känsligt balansera dur mot moll, att bryta stämningar och skapa stillbilder mitt i scenens kaos. Personligen hade jag hoppats på mer dans signerad koreografen Kajsa Giertz, särskilt med tanke på att Lisa Hennix och Ossi Niskala finns med på scenen. Men den duett de båda bjuder på under första akten räcker långt och ingen kan säga annat än att rörelserna på scenen genomgående skapats av just en koreograf. Den mångsidige Martin Sundbom har skrivit musiken och aldrig har det stampats så mycket i takt på Norrbottensteaterns publikplatser. Själv spelar han gitarr i dansbandsorkestern som är en organisk del av hela scenkollektivet där var och en är lika viktig för helheten och där alla bär sina roller med heder och allvar. Man blir ofta förtjust och glatt överraskad här. Jag vill påstå att Gråt inga tårar är något av det mest intressanta som skapats på Norrbottensteaterns scen under senare år. En gnistrande text, rolig musik, bra skådespeleri och ett gediget teaterhantverk. Självklart finns det randanmärkningar - föreställningen skulle bland annat vinna på att kortas i mitten och köras utan en paus som bryter stämningen och skapar en onödig transportsträcka mot slutet - en feel-good-dröm kryddad med död och liv.

En feel-good-dröm kryddad med död och liv

Tidens gång gör sig påmind redan från början i Rasmus Lindbergs existentiella dansbandsmusikal.