Nu ska vi för en stund glömma det grekiska sättet att se på stjärnhimlen. För även om stjärnorna är desamma, så varierar sättet att betrakta och använda stjärnhimlen mellan olika folk.
Författaren Yngve Ryd har ägnat många år, ännu fler dagar och tusentals timmar åt att djupdyka i gammal samisk kunskap. Han har dokumenterat äldre samers berättelser om snö och eld, och kommer ständigt in på nya ämnen. Under Jokkmokks marknadsvecka lockar de kylslagna berättelserna om den samiska stjärnhimlen lyssnare. Iförd en tung björnpäls och med hjälp av en gammeldags skidstav återger Yngve Ryd vad framför allt två personer, nämligen Nils-Henrik Gunnare och Ola Omma, har berättat för honom.
- De växte upp i Karesuando och tillhörde de sista nordsamer som kom till lulesamiskt område. Det var 1944. De hann precis bli vuxna renskötare innan de lämnade hemtrakten. Då fanns det vargflockar i området, så de vaktade sina renhjordar mot vargarna under höstvintern, dygnet runt.
Gryningsstjärnan
Och den som sitter och vaktar sin renhjord en kall vinternatt har all anledning att studera stjärnorna. Med morgonen nalkas den efterlängtade avlösningen. För att få veta hur länge den skulle dröja innan man fick fara hem till värme och sömn, tittade man efter guovssonásti, morgonstjärnan, eller mer exakt gryningsstjärnan.
- Man har alltid fått höra att det skulle vara Venus, men Venus är ju en planet och syns oftast inte alls, ibland på kvällen och bara sällan på morgonen. Så Venus är värdelös som morgonstjärna, säger Yngve Ryd.
Nej, en stjärna som syns när det är svart, någon timme innan det börjar ljusna, borde det vara.
- Det här har gått att reda ut med Ola och Nils-Henrik. Tittar man på en karta måste det vara Arcturus. Den är skarp och mustigt röd i färgen, som bara några enstaka stjärnor är. Som Ola sade: Den är röd som lågan i en fotogenlampa.
Arcturus är en bra morgonstjärna under oktober, november. Senare under vintern stiger stjärnorna tidigare. Mot jul duger den därför inte längre som morgonstjärna. Då kallas samma stjärna för idjanásti, nattstjärna, och istället använder man sig av en annan morgonstjärna, nämligen den vi kallar för Spica.
- Nu i marknadstid kommer en tredje stjärna som morgonstjärna och det är Altair. Men den minns de inte lika bra. Det beror på att vid den här tiden på året har de kommit ner till barrskogen med renarna. Renarna har mer betesro och det riktiga ljuset kommer. Men när dagarna var korta gällde det att börja med jobbet tidigt även om det var mörkt. Då spelade morgonstjärnan en större roll.
Byter benämning
Samma stjärna benämns alltså olika beroende på var på himlen den syns under olika perioder på vintern. Den stjärna som heter capella på stjärnkartan är således skymningsstjärna, veaiginásti, för att senare bli guovddelisnásti, mittstjärna.
Men stjärnorna och de bilder de formar är inte bara en klocka. De har genom årtusenden skapat mytologiska berättelser. Vega är himlens näst ljusstarkaste stjärna. Den är inte så användbar rent praktiskt, men tack vare sin lyskraft tillskrivs den ändå en betydelse. Ola Omma kallar den för bierdnanásti, björnstjärnan, och säger att "det har funnits fler sagor förr".
- Ett annat namn på Vega är Buollassnásti, köldstjärnan. Ju kallare det är, ju starkare lyser den. Men nu är det mulet och dessutom en vårdcentral i vägen, konstaterar Yngve Ryd.
Det är framför allt muntliga källor han använder sig av. Apropå den samiska stjärnhimlen säger han att det enda han lärt sig i skrift är nedtecknat av en missionär i 1700-talets Norge. Någon berättade för missionären om trumman och sade att om visaren stannar vid midnattsstjärnan, då blir det ett dåligt år.
- Jag har resonerat med Ola och kommit fram till att det måste vara den där köldstjärnan. Som en midvinterdemon står den lågt i norr och lyser starkast när det är som kallast. Den är den bästa kandidaten till en midnattstjärna som kommer med dåliga tider.
Jakt på himlen
En över världen återkommande mytologisk jakt är knuten till den lilla stjärnbilden sarvvagalba. Galba är en horntagg som många sarvar och härkar har vid ögat. Sarvvagalba vandrar över natthimlen. Och även om det är renar som har galba, så konstaterar Yngve Ryd att sarvva egentligen betyder älg.
- Den här myten om en jakt på himlen är urgammal och finns bland många folk i olika varianter. I den samiska mytologin rör det som en älgjakt. Det är de tre stjärnorna i det vi kallar Orions bälte som är jägare. I samma bild, Orion, finns också stjärnor som tecknar till exempel spjutet. Sedan kommer två mindre stjärnor bakom jägarna. Det är hundarna. Nedanför finns himlens ljusaste stjärna, Sirius. Den kallar Nils-Henrik och Ola för golginásti, ungefär en som far lite hit och dit. Det är den som samlar upp kläderna som jägarna måste kasta av sig när de blir svettiga. Allra längst bort i den här bilden finns Procyon, som de kallar för Áhkku, gumman som är hemma och håller ordning i kåtan. Kanske är hon, sade Nils-Henrik, också är den som håller ordning i himlen och ser till att stjärnorna rör sig som de ska.