En fantasins galenskap som smittar av sig

I den spanskspråkiga världen är hon ett stort namn, hon har fått prestigefyllda priser och förutom att vara vida läst både i Spanien och Latinamerika är hon översatt till alla romanska språk. På svenska kom romanen Drottningen av Amerika (Themis 2003) och nu Det mest privata. Romanen är dels en slags barndomsskildring. Flickan i boken och hennes bröder växer upp i ett högborgerligt hem, övervakad endast av de olika barnflickor och hushållerskor som kommer och går. Mamman är död. Fadern stänger in sig, gräver ner sig i sitt bibliotek och i sin egen del av huset, dit barnen inte har tillträde. Flickan Nuria har sitt rum mitt framför en privatklinik för galna människor tvärs över gatan, och när hon inte läser, i för henne helt obegripliga vuxenböcker modern ägt, tillbringar hon tiden med att studera patienterna. Ingen hjälp får hon för att förstå hur allt hänger samman, ingen talar med henne om hennes frånvarande mor. Varje söndag tar fadern henne i näven för att promenera till mammans gravsten som ser ut som en uppslagen bok. För flickan blandas allt samman och till slut har hon inbillat sig att hennes mammas röst inte bara kan höras ur de döda författarnas böcker utan också att mamman i själva verket är den instängda hustrun i Charlotte Brontës roman
Jane Eyre. Att hon antagligen finns inlåst i grannhuset. När hon ser en kvinna störta sig ut från grannklinikens fönster tar förvirringen verkligen fart. Språket i boken är drömskt, liksom beslöjat. Jag som läsare är lika osäker på vad som är verklighet som flickan själv. Efter ett eget självmordsförsök tvingas hon avstå från all läsning, men ges inga andra förströelser. Det är som vore hon intagen av bokstäver, av språk, till en fantasins galenskap som smittar av sig. Samtidigt med historien om den ensamma flickan förs en diskussion med läsaren om litteraturens roll i livet, om vad en roman egentligen är. Det är mångbottnat och väldigt fascinerande. Som tröst för mej när jag ska försöka skriva om hennes roman skriver Amat: "En roman är en roman just av den anledningen att den inte kan berättas". Och när hon funderar över möjligheten att skriva en självbiografi säger hon: "En människa är som ett prisma. Kvalitén på den självbiografiska berättelsen beror på varifrån man ser på detta prisma." Eftersom jag inte är lika bevandrad som författaren själv i den spanskspråkiga litteraturen förstår jag inte alla associationer och påminnelser om andra böcker som Nuria Amat kryddar Det mest privata med, men det ger ändå massor att fundera över. Mest uppskattar jag det hopp Amat sätter till fantasin och dess kraft att besegra de flesta svårigheter en människa kan råka ut för. Inte heller verkar hon tro att litteraturen är på väg att dö ut, fast hon upprepade gånger låter sina romanfigurer påstå det. Tvärtom, jag tolkar henne som att litteratur kan vara vägen ut ur förtryck och beroende, som något rebelliskt och okontrollerbart.

En fantasins galenskap som smittar av sig

Nuria Amat är en spansk författare, med katalanska som modersmål, hon bor och verkar i Barcelona.