En evig kamp mot glömskan

Ska man tala med fotografen, filmaren och journalisten Maria Söderberg gäller det att vara alert. Avbrotten är många. Medan en telefonlinje är upptagen av vårt samtal ringer det oavbrutet på en annan. Mitt bland alla samtal håller hon på med att sno ihop en middag för ett stort sällskap som ska se den allra första visningen av hennes dokumentärfilm om nedläggningen av Laisvallgruvan. Innan dess måste hon hinna städa Laisvalls gamla biosalong, stängd sedan många år. I dag anträder ett 30-tal gäster den gruvcharter Maria Söderberg ordnat med avresa från Stockholm. På fredag arrangerar hon ett seminarium kring industrihistoria på Silvermuseet och dagen efter öppnar hon där utställningen Laisvall - Liv och gruva. Egentligen skulle det också ha kommit en bok med samma titel lagom till utställningen. - Men den kommer först den 4 juli, det gick helt enkelt inte att få ihop tidsmässigt, säger Maria Söderberg, som blev klar med ett visningsexemplar av sin film så sent som i går. Väntar på reaktionerna
Därmed har hon uppfyllt ett av sina mål för sitt värnande om Laisvallgruvan som industriminne: Att visa en unik filmkopia för alla de ortsbor som varit med under arbetets gång. - Nu väntar jag bara på reaktionerna, jag är helt distanslös till filmen just nu, men tycker väldigt mycket om den. Efter denna första visning är Maria Söderberg öppen för diskussioner med SVT och andra som visat intresse. - Det här blir som ett första test, materialet är fortfarande levande för mig och jag kan tänka mig att gå över filmen ytterligare en gång om det skulle visa sig behövas. Maria Söderberg är född och uppvuxen i Arjeplog. 16 år gammal flyttade hon till Piteå för att gå gymnasiet och några år senare till Stockholm för vidare studier. Hon utbildade sig till socionom, men journalistiken tog snabbt över, särskilt bildjournalistiken. Maria Söderberg reste runt i världen med sin kamera, bar hem berättelser från kriget i Afghanistan, från Indien och Pakistan, senare också från Vitryssland. Fanns det en gruva i närheten besökte hon den. Som "plassare", arjeplogare, kände hon naturligtvis väl till Laisvall och gruvan. Ändå tycktes gruvsamhället avlägset under uppväxten. Där fanns inga släktingar eller bekanta, gruvan var främmande, gruvarbetarna kom mycket sällan från Arjeplog - till industrisamhället i Laisvall sökte sig människor från annat håll. Själv kom hon på allvar dit första gången 1984 för att göra ett reportage för Radio Norrbotten. Sedan dess har det blivit många resor, ibland tillsammans med en reporter eller författare (1991 bland annat med Kurt Salomonson), men oftast ensam med sin kamera. Inför 50-årsjubileet av gruvdriften 1993 satte hon upp en fotoutställning med arbetsbilder och porträtt på "markan". Många år senare blir det nu inte bara en bok, utan också en film och en ny utställning. Vemod över nedläggningen
Uppdraget att berätta om samhället och gruvan har hon givit sig själv. I filmen Länge leve gruvan! följer hon arbetet med nedläggningen, allt sedan gruvan stängdes 2001. - Filmen handlar om ett vemod över industrinedläggningen och är samtidigt en hyllning till gruvan och dess människor. Berättelsen vrider och krånglar sig kring fällningen av det stora hisstornet i betong 2006, säger Maria Söderberg. När det 86 meter höga tornet föll på andra försöket efter ett misslyckat första, ekade den sista stora smällen över Laisvallbygden. En dramatisk salva som markerade slutet på en hel industriepok. Tornet som under alla år varit ett riktmärke för alla som färdades genom dessa oändliga skogstrakter var plötsligt borta och idag finns inte längre några spår efter en industriepok som varade i nästan 60 år. Gruvhålen är vattenfyllda, över milsvida sanddepåer växer gräset. Snart tar skogen över helt. - Allt, förutom några stenar och en platta om att kungen var här 1952, är borta, säger Maria Söderberg, som själv samlat på sig några minnessaker som hon stuvat in i källarförrådet till sin arbetslokal i Laisvall där hon numera också driver ett galleri om somrarna. En brytskiva för 100.000 kronor
En del finns också hos hennes tålmodiga föräldrar i Arjeplog, ligger där i lekstugan som morfar en gång byggde. - Jag var rätt så förtvivlad när jag insåg att det inte skulle bli någon organiserad insamling av föremål från gruvepoken i Laisvall. Allt blev till skrot, inte bara betongtornet revs, utan också ett äldre torn i stål. När rivningarna pågick som mest intensivt bad hon därför om att få en gammal brytskiva, ett gigantiskt drivhjul i metall. Nu har hon satt ett pris på föremålet, säljer det för 100.000 kronor. - Många betraktar det som skrot medan jag ser att det där skrotet representerar en del av ett minne. Därför har jag satt ett pris på det, påstår att det faktiskt kostar 100.000 kronor. Många kanske tycker att det är fjantigt, men genom att säga att det kostar något visar jag att jag tycker att det har ett stort värde, säger Maria Söderberg. Att så få ägnat Laisvallgruvan uppmärksamhet, inte minst som industriminne, har enligt Maria Söderberg att göra med att gruvan hamnat i ett ingenmansland, i en glipa, mellan Norrbottens malmfält och Västerbottens guldrike där ingen tagit ansvar för bevarandet av industriarvet. - Över huvud taget lever Arjeplog ett märkligt inlandsliv. Mentalt hör kommunen mer ihop med Västerbotten och Skellefteå än med Norrbotten och Luleå, dessutom är de norska influenserna stora. Laisvall har därför aldrig räknats, inte ens i forskningssammanhang. Gruvan finns till exempel inte med i det som brukar kallas Norrbottens teknologiska megasystem. Hoppas på öppen diskussion
Det är en av de frågor som kommer att diskuteras på fredagens seminarium på Silvermuseet där bland annat två professorer i teknikhistoria - Staffan Hansson från Luleå tekniska universitet och Maths Isacson från Uppsala universitet - griper sig an ämnet. - Frågan är ju vilken roll blygruvan i Laisvall kommer att få i vårt framtida medvetande. Vem ska ta hand om alla minnen, föremålen, bilderna och berättelserna, säger Maria Söderberg, som hoppas på en öppen diskussion, men också på konkreta förslag. Själv drar hon många strån till den stacken. Hela sommaren arrangerar hon guidade turer på plats kring den forna gruvan för intresserade besökare och hennes utställning på Silvermuseet pågår till och med den 15 september. Dessutom gläds hon över en förändrad attityd från ansvariga i Arjeplog. - För några år sedan var väldigt få intresserade av Laisvall som industriminne, men Bengt Urban Fransson har verkligen förstått värdet av att vi bevarar minnen från gruvepoken. Vid det här laget har jag drivit frågan så länge att jag blir glad varenda gång någon inte gör tummen ned.